Andreas Parker

Oj. Tjena. Det var inte igår.

Jag vet att jag har varit fruktansvärt seg med uppdateringar den senaste tiden. Om någon egentligen bryr sig om det vet jag inte, men anledningen till att jag inte har skrivit oftare är helt enkelt brist på motivation och ork. Och uppslag.

Det känns onekligen lite dumt att skriva korta inlägg bara för att skriva något överhuvudtaget. Och som ni kanske har märkt vill jag inte använda det här utrymmet till att redogöra för hur mina dagar ser ut. Åtminstone inte i stil med "Idag har jag bakat kakor. Hej då.". Tämligen meningslöst, för mig som för andra.

Nu ska jag dock försöka få ur mig något. Men vad...?

Den senaste tiden har präglats av en enda stor fråga. Varför? Det är frågan. Varför? Den innehåller väldigt mycket, och är ju egentligen inte en egentlig fråga i grammatisk mening. Det är endast ett ord och det enda som ger det karaktären av en fråga är frågetecknet. Men ändå; det går inte att komma ifrån att det är en tung och mer eller mindre omöjlig "fråga".

I mitt fall handlar det om de existentiella funderingarna. Som det alltid gör i mitt liv. Varför lever jag? Varför mår jag som jag mår? Varför hittar jag inte min plats i världen? Varför har jag ingen tjej? Okej, det sista "varför" är måhända inte så väldigt återkommande, åtminstone inte i samma kontext som de andra. Dessutom är den frågan ganska enkel att besvara. Jag har ingen tjej dels för att jag inte gör några relationssökande ansatser, dels för att det (kanske) inte finns någon som är intresserad.

Varför jag lever och varför jag mår som jag mår är svårare att besvara. Okej, vi kan se rent vetenskapligt på det. Jag lever eftersom mina föräldrar skapade mig (nej, jag tänker inte använda något annat ord. Jag vill inte "go there") och jag mår fysiskt som jag mår eftersom jag inte äter som jag borde. Men det är när vi ser djupare på spörsmålen det svåra kommer. Varför lever jag? Varför lever något eller någon överhuvudtaget? Finns det någon poäng överhuvudtaget? Vad är målet med vår existens? Det är funderingar som tar väldigt mycket energi. Kanske är det som min kurator säger; vi har alla de här funderingarna, men de flesta låter dem inte ta så stor plats. De flesta låter livet gå och lever här och nu utan djupare tankar än så. Jag avundas dem, i viss mån. Jag lever och jag vill ju inte dö. Varför kan jag inte låta det räcka? Varför måste jag söka mig bortom det, längre in i omöjliga resonemang kring mål och mening?

Varför mår jag som jag mår? Visst, jag kan äta bättre. Men kommer jag att se resultat, förändring, efter ett byte av kost? Kan jag veta det säkert? Kommer annan typ av mat, större mängder mat, förändra mitt sätt att se på mig själv? Kommer min mentala hälsa förbättras? Kort sagt; är det värt det?

Varför. Detta enda ord som rymmer så enormt mycket. Ångest, oro, stress...

Om jag ska sammanfatta mitt liv med ett enda ord blir det nog just det. Varför?