Andreas Parker

2015-09-11
21:23:58

K.

För att inte göra en makalöst ensidig SMS-konversation ännu mer obalanserad (och den är nog, vid det här laget, rätt tröttsam för alla som läser den) väljer jag att skriva ett blogginlägg. Förhoppningen är naturligtvis att du läser detta. 
 
Det finns en anledning till att jag så enträget försöker nå dig. Eller, egentligen finns det flera, men den främsta är oro. Jag är orolig för dig. Du vet när man ibland säger att man vill ha ett livstecken från en vän? Det är i regel något man säger litegrann på skämt, för sällan tror man ju att vännen inte längre är vid liv. När jag säger att jag vill ha ett livstecken från dig betyder det faktiskt något. Det betyder just det. Ett livstecken. Ett bevis på att du lever. Att du har hälsan. 
 
Det är dubbelt. Å ena sidan vill jag inte oroa mig för mycket, eftersom det skulle innebära att jag inte riktigt tror att du klarar dig på egen hand. Så är givetvis inte fallet. Jag är övertygad om att du har vad som krävs för att stå på egna ben. Men ändå... Du har redan gått igenom så mycket. FÖR mycket. Har livet gjort dig starkare, eller har det tärt och liksom vittrat sönder dina ben? 
 
Jag vet vad livet kan göra. Jag vet hur ont det kan göra. Det är därför jag ser dig. Det är därför jag känner smärta. Jag säger inte att jag delar din smärta, för det kan jag omöjligen göra. Du har gått igenom så mycket mer än jag, och du känner en helt annan smärta än jag ens kan föreställa mig. Men kanske, kanske, kan jag vara ett stöd. Jag kan inte utkämpa dina strider, men kanske kan jag slipa ditt svärd och bära din sköld. 
 
Det är måhända naivt av mig att tro att jag kan göra en insats. Att jag kan ha en så positiv inverkan. Isåfall är det så. Jag tänker likväl göra allt i min makt för att vara ett stöd, för jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte gjorde det. Att låta dig slåss ensam går emot hela mitt väsen, min människosyn, fundamentet jag står på. 
 
Var vi har varandra, vilken typ av relation vi kommer att utveckla, det är egentligen helt egalt. Jag står vid din sida oavsett, så länge du låter mig. Så länge du vill ha mig bredvid. Och längre än så, fast på avstånd. Jag vill inte se dig gå sönder mer. Jag vill vara limmet som fäster de lösa bitarna som redan finns och se till att fler inte lossnar. 
 
Låt mig hjälpa dig. 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: