00:06:45
Älskade K...
Jag vet att jag är tjatig. Tro mig, jag vet. Det är ett drag jag har, ett mindre smickrande sådant. Mitt tjat stammar dock från godhet och en, kanske alltför stor, ömhet för dig. Helt osjälviskt? Tja, är vi någonsin helt osjälviska? Mitt ständiga kontaktsökande handlar ju också om att stilla min egen oro, att få mig att sova gott om nätterna.
Kommunikationstystnad stör mig inte nämnvärt i vanliga fall. Vi har alla mycket att göra och ingen har väl spikat upp regler för hur ofta vänner ska ha kontakt med varandra? Så några dagar eller veckor, det pallar jag med utan att höra något från mina kompisar. Dels för att jag vet anledningen (familj, jobb, andra vänner, fritidsintressen etc.), dels för att jag vet ungefär var jag har dem. Vad de tycker om mig.
Med dig är det annorlunda. Allt är annorlunda. Jag är orolig för dig. Du vet varför. Jag kan inte bara se på när någon med så enorm potential inte gör något av den. Herregud, det borde vara olagligt att inte ingripa! Du är den mest intelligenta och verbala person jag någonsin har träffat. Jag vet att jag har sagt det förr, men jag tänker upprepa det tills du börjar förstå ditt eget värde.
Vidare är jag inte helt säker på hur du känner för mig. Det är visserligen sekundärt, då det viktigaste för mig är att du tar ordentliga kliv mot ett bättre liv. Med eller utan mig måste du bli lycklig, annars är världen mer orättvis än jag trodde. Men ändå. Jag vill så gärna att du ska tycka om mig, vilket inte riktigt går ihop med mitt tjatande. Risken att du blir less på mig istället för att tycka om mig är ju faktiskt överhängande.
Jag tar den risken. Det kanske skiter sig fullständigt för mig, mina känslor blir kanske aldrig besvarade på grund av mitt envisa sätt. Isåfall är det så. Det skulle göra ont, givetvis. Men om tjatet, och bara tjatet, har någon som helst uppbyggande effekt, ja, då är det tjata jag tänker göra. Du må hata mig så småningom, men jag kommer inte ge mig förrän du är fri, frisk och självständig.
Med eller utan mig.