Andreas Parker

2012-11-15
15:17:00

Det kan gå åt helvete...

Hallåhej. Är ni kvar? Det här med att skriva någorlunda regelbundet är inte riktigt min stil. Det framgår med all önskvärd tydlighet. kanske borde jag börja videblogga? Asch. Jag har mer av ett radioutseende. Det betyder alltså inte att jag ser ut som en radio, utan att jag inte är tillräckligt fager för att filmas. Är ni med?

Så vad händer i världen? Sverigedemokrater skiter i det ökända blå skåpet. Ingen är förvånad. Jag tycker såklart att det är skitkul (höhö) att mupparna gör bort sig, men jag tror faktiskt inte att det kommer att ge något utslag i opinionen. De som sympatiserar med SD gör det oavsett, eftersom de så benhårt tror att SD:s verklighetssyn är den rätta. Partiet ser problemet och erbjuder lösningen, typ. I det här fallet skyller man på Expressen istället för att erkänna att det är snubbar i de egna leden som rättmätigt ska utpekas. Sverigedemokrater älskar offerrollen.

Jag har förresten börjat plugga på äldre dar. Senast jag satt med plugg-pennan i högsta hugg (eller vad det nu var jag egentligen gjorde i skolan) var för 10 år sedan, eller något i den stilen. På Komvux. Något helt annat nu, då jag numera kan kalla mig studerande på HÖGSKOLAN. Jösses. Hur gick det till, egentligen? Visst undrar ni? Okej, så här var det.

Min terapeut (en av dem) föreslog att jag skulle söka till högskolan, någon liten kurs, för att komma igång med något. Med viss panik i skallen sade jag "okej" och började ögna igenom MDH:s (Mälardalens Högskola) utbud. Då jag var sent ute gällde det att hitta en kurs med sen anmälan, vilket raskt filtrerade bort ett gäng. Utan att reflektera på kursens fart (25%, 50% etc.) fastnade jag för något med den klämkäcka titeln "Makt, våld och livsvillkor". Mäns våld mot kvinnor. Intressant, tänkte jag och anmälde mitt intresse. Först efteråt lade jag märke till procenttalet i anslutning till kursens namn. 100. Helfart. Ojsan. Jag går från noll till hundra, bokstavligen. Kursen är förvisso rätt kort, endast fem veckor, men ändå. Hjälp.

Det ska tilläggas att jag har en trygghet i upplägget. Jag får fortsätta uppbära försörjningsstöd under tiden jag läser, vilket innebär att jag inte behöver känna någon press när det gäller prestationen. CSN har ju inget med det att göra och kan därför inte förvägra mig några pengar. Som jag ju iallafall inte får. Jaja, ni fattar. Frånvaron av krav kan dock inte ändra på det faktum att jag för min egen skull vill göra bra ifrån mig. Således kommer den slumrande eleven i mig fram, eleven som, trots att han inte direkt förtog sig då det begav sig, ändå vill prestera något för sin egen skull. Med det sagt... Det kan gå helt åt helvete. You never know.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: