21:16:02
Det normala i det onormala...
Det är underliga tider vi lever i. Skrämmande. Spännande. Fascinerande. Tragiska. Otrygga. Oroliga. Vi känner nog det mesta för tillfället, för det här är nytt för oss. Vi översköljs inte bara av en pandemi utan också av våg efter våg av känslor som triggas i olika stor utsträckning. Vi hanterar det på olika sätt. Vissa stänger av helt. Skippar nyheter, undviker sociala medier och försöker låtsas som att allt är som vanligt. Andra slukar allt. Plöjer igenom nyhetsflödet och sjunker djupare ner i ett hål som kommer att vara ett helvete att ta sig ur.
Jag är nog någonstans mittemellan. Jag följer nyheterna rigoröst men försöker hela tiden ha i åtanke att det här har ett slut. Det finns en tid bortom. Med det sagt är det vansinnigt svårt att hålla huvudet över ytan. Att bibehålla någon form av normalitet när inget är som det brukar vara.
Innerst inne är jag livrädd. Faktiskt. Rädslan ligger inte på ytan hela tiden, den snarare puttrar därunder och liksom tär. Skaver på min mentala hälsa. Sänker mitt allmäntillstånd. Jag träffar ingen, vilket jag visserligen sällan gör i vanliga fall heller, men nu är skräck inblandat. Jag vet inte när jag kommer känna mig trygg med att träffa mina föräldrar igen. Det kanske dröjer veckor. Månader. Och det är inte för att jag är rädd för att bli smittad. Tvärtom, jag snarare vill bli smittad. Jag tror, med betoning på tror, att jag skulle insjukna sådär lagom mycket som de flesta tycks göra. En eller ett par jobbiga veckor med dryg hosta och muskelvärk. Feber och trötthet. Inte roligt men fullt hanterbart. Smitta mig nu så att jag kan komma ut immun på andra sidan. Då skulle mycket av min oro släppa.
Som immun smittar du inte. Det är det jag eftersträvar. Just nu vågar jag inte lita på att jag är frisk, att jag inte smittar. Jag KÄNNER mig frisk, helt klart. Men det finns något djävulusiskt förrädiskt i det här viruset och jag vill inte ge det en enda chans. Så jag isolerar mig så mycket som möjligt. Går till affären när jag måste. Till apoteket. Annars bara hemma. Jag har inte varit ute i dagsljus på säkert två veckor, då jag dels är oerhört trög när det gäller att ta mig ut överhuvudtaget, dels siktar in mig på tider då det inte är så mycket folk i butikerna. Och jag vet att det inte är bra för mig. Det känns dock som det minst dåliga just nu, att minimera tiden utanför min lägenhet in absurdum.
Imorgon ska jag träffa min terapeut. Vill jag göra det? Egentligen inte. Jag skulle föredra telefontid, trots att det inte är riktigt samma sak som att vara där. Men jag måste ta mig iväg, jag har inte träffat min terapeut på ganska länge nu. Och terapi är nog det jag verkligen behöver i dessa tider. Vem vet, kanske kan hon hjälpa mig att hitta det normala i det onormala.
Jag är nog någonstans mittemellan. Jag följer nyheterna rigoröst men försöker hela tiden ha i åtanke att det här har ett slut. Det finns en tid bortom. Med det sagt är det vansinnigt svårt att hålla huvudet över ytan. Att bibehålla någon form av normalitet när inget är som det brukar vara.
Innerst inne är jag livrädd. Faktiskt. Rädslan ligger inte på ytan hela tiden, den snarare puttrar därunder och liksom tär. Skaver på min mentala hälsa. Sänker mitt allmäntillstånd. Jag träffar ingen, vilket jag visserligen sällan gör i vanliga fall heller, men nu är skräck inblandat. Jag vet inte när jag kommer känna mig trygg med att träffa mina föräldrar igen. Det kanske dröjer veckor. Månader. Och det är inte för att jag är rädd för att bli smittad. Tvärtom, jag snarare vill bli smittad. Jag tror, med betoning på tror, att jag skulle insjukna sådär lagom mycket som de flesta tycks göra. En eller ett par jobbiga veckor med dryg hosta och muskelvärk. Feber och trötthet. Inte roligt men fullt hanterbart. Smitta mig nu så att jag kan komma ut immun på andra sidan. Då skulle mycket av min oro släppa.
Som immun smittar du inte. Det är det jag eftersträvar. Just nu vågar jag inte lita på att jag är frisk, att jag inte smittar. Jag KÄNNER mig frisk, helt klart. Men det finns något djävulusiskt förrädiskt i det här viruset och jag vill inte ge det en enda chans. Så jag isolerar mig så mycket som möjligt. Går till affären när jag måste. Till apoteket. Annars bara hemma. Jag har inte varit ute i dagsljus på säkert två veckor, då jag dels är oerhört trög när det gäller att ta mig ut överhuvudtaget, dels siktar in mig på tider då det inte är så mycket folk i butikerna. Och jag vet att det inte är bra för mig. Det känns dock som det minst dåliga just nu, att minimera tiden utanför min lägenhet in absurdum.
Imorgon ska jag träffa min terapeut. Vill jag göra det? Egentligen inte. Jag skulle föredra telefontid, trots att det inte är riktigt samma sak som att vara där. Men jag måste ta mig iväg, jag har inte träffat min terapeut på ganska länge nu. Och terapi är nog det jag verkligen behöver i dessa tider. Vem vet, kanske kan hon hjälpa mig att hitta det normala i det onormala.
Wow, this article is fastidious, my younger sister is analyzing these kinds of things, thus I am going
to convey her.