Andreas Parker

2015-08-30
21:48:15

37, snart 25.

Jag är 37 år gammal. Eller ung, som vissa vill säga. Närmar mig 40. 
 
Jag har så fruktansvärt svårt att förlika mig med det. Att jag inte är långt ifrån medelålder. Tiden har liksom gått alldeles för snabbt den senaste delen av mitt liv och det känns som att jag har missat så himla mycket. Liksom inte hunnit med. 
 
Jag tog upp det här med min terapeut och jag tror hon slog huvudet på spiken när hon sa att jag i mångt och mycket är som en tjugonåntingåring. När jag insjuknade i anorexi var jag runt 24 och mitt liv stannade på sätt och vis upp där, kring 24. Nu när jag börjar må bättre, när jag orkar mer, då kommer också viljan att leva de där förlorade åren. 
 
Visst, det finns många människor som inte riktigt kan greppa sin egen fysiska ålder. Kanske är det en del av hur det är att vara människa. Men för mig gör det ont att tänka på min ålder. Det är själsligt smärtsamt, för den är så frånkopplad från hur jag känner mig mentalt. Missförstå mig inte, jag menar inte att jag är omogen. Åtminstone anser inte jag det. Vad andra tycker är en annan femma. Nej, mentalt är jag förmodligen så vuxen som en 37-åring bör vara. Men livet, vad jag vill få ut av det, vad jag vill uppleva... Jag är inte 37. 
 
Mitt liv och mina ambitioner skiljer sig markant från mina jämnåriga kamraters. De flesta har barn och om de inte har det så åtminstone väldigt seriösa förhållanden, med flera år av att ha levt tillsammans bakom sig. Det är inte jag. Det är verkligen inte jag. 
 
Det är först nu jag har börjat få smak på det som de flesta i min ålder redan har smakat på. Redan ätit upp. Jag vill resa. Jag vill träffa människor. Jag vill vara obunden. Jag vill fly, jag vill känna, jag vill skratta, jag vill bort. Jag är sådär rastlös som jag inbillar mig en nyutsprungen student känner sig. 
 
Kanske framstår jag som patetisk i mina jämnåriga medmänniskors ögon. Snart 40 och först nu vill jag leka av mig. Det kan inte hjälpas. Det är mitt liv. Jag måste få vara tjugo någonting. 
 
Dessutom ser jag yngre ut än 37. Så det så. 
Kommentar:
2016-12-27 @ 19:04:00
#1: Sara

Nej, du framstår verkligen inte som patetisk. Känn! Skratta! Träffa! - Äntligen!

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: