00:19:16
Kärlek är för dom...
Imorgon är det åter dags för terapi. Tisdagar, klockan nio, alla veckor. Tja, utom de veckor min terapeut av någon anledning inte är där. Som under semestern, till exempel. Fem veckors uppehåll blir det snart. Inte mycket att göra åt det, och jag missunnar inte min terapeut semester, inte alls. Jag menar, hon har ju att göra med mig, den mest rubbade av alla rubbade.
Jag vet inte om det beror på att jag under så lång tid gick utan samtalsstöd, över ett år, men terapin känns riktigt bra. Bättre än tidigare. Jag kommer på mig själv med att säga sådant jag för bara några månader sedan inte skulle säga. Jag vågar på et helt annat sätt prata om att lämna det sjuka bakom mig, om att ta tag i livet och se framtiden med hopp och tro. Tidigare hade jag svårt att tala om sådant, dels för att en framtid utan tryggheten i det sjuka tycktes allt för abstrakt, dels för att jag i viss mån klamrade mig fast i det destruktiva, likt en alkoholist håller fast i missbruket. Nu ser jag framåt, nu vågar jag anta utmaningen att kliva ur rustningen och möta livet utan det skydd som bara hållit mig tillbaka. Jag gör mig dock inga illusioner om att det kommer att vara smärtfritt. Jag vet hur det är att gå på nitar, det har hänt förr. Men där jag befinner mig nu, på den nuvarande mentala platån, känner jag mig mer motiverad och merkampvillig än på väldigt länge.
Jag gillar min terapeut. Hon förstår min stil och hon förstår mitt sätt att uttrycka mig. När jag drar något dåligt skämt fattar hon att det är ett skämt, till skillnad från vissa andra terapeuter jag har gått hos som bara tittade oförstående på mig när jag försökte vara lustig. Pinsamt. Undrar vad de plitade ner i sina papper. Jag måste begära ut min sjukjournal någon gång, den bjuder säkert på spännande läsning. Om inte annat kanske den duger som toalettlektyr, och med tanke på journalens telefonkatalogstorlek lär den räcka till ett tvåsiffrigt antal sittningar. Minst.
En effekt av att gå i terapi igen är ett ökat grubblande. Jag funderar ofta och mycket, men de senaste veckorna har tänkandet tagit klart större proportioner. Jag tänker nog egentligen på samma saker jag alltid tänker på, bara oftare och mer intensivt. Och med en nyvunnen klarsynthet. Frågorna jag ställer mig är fortfarande svåra att besvara, men jag försöker mer än tidigare hitta svaren. Jag flyr inte längre, hur obehagligt grävandet än må vara.
Något som blivit väldigt tydligt för mig under dessa djupa funderingar är att idén om kärlek, om tvåsamhet och närhet, är väldigt djupt rotad i mig. Länge har jag enträget intalat mig själv att jag klarar mig utan kärlek, även om kärleken som sådan säkert är underbar. Jag har viftat bort kärleksbehovet, accepterat min ensamhet med en axelryckning. Än sen, typ. Det finns viktigare saker i livet, jag behöver inte deppa ihop bara för att jag ständigt är ensam. Och visst, det behöver jag inte. Och jo, det finns viktigare saker i livet. Men förr eller senare kommer längtan efter någon att dela detta viktigare med ikapp. Förr eller senare slutar svaret på frågan om jag behöver kärlek vara nej. Förr eller senare blir svaret ja. Och det gör ont. Det gör jävligt ont, för kvar i mig finns ännu känslan av att jag inte duger och att kärlek är något för andra, inte för mig. När jag kunde förkasta närhetsbehovet med en nonchalant gäspning och ta mig an ännu en ensam dag var det inte så farligt. Det gjorde inte ont (även om det ändå kändes). När verkligheten slutligen når mig, när den forcerar fortet och penetrerar rustningen, då blir smärtan stark, skrikande, nästan dödande. Inom mig växer en längtan som är svår att hålla tillbaka, en dröm som tär på mig och ett behov som nästan förlamar.
Jag har börjat se ljust, eller åtminstone ljusare, på framtiden. Jag hoppas att jag någon gång får anledning att se ljusare också på kärlek.