Andreas Parker

2012-01-18
12:04:44

Den jag en gång var...

Jag har funderat mycket på vad som gjort mig till den jag är. Vad det är som får mig att tänka som jag tänker, att agera som jag agerar. För de flesta av oss präglar barndomen livet, även i vuxen ålder. Våra barndomsår lägger grunden till våra framtida kliv. På gott och ont, för en barndom är sällan problemfri. Hur gör man för att inte påverkas negativt av de bekymmer och besvär man drabbats av som barn?

När jag var barn tyckte jag om ensamhet, något jag gör än idag. Mer än många andra på mitt dagis kunde jag roa mig själv med papper och pennor i ritrummet, med ett pussel eller byggklossar. Jag undvek inte alltid andra. Jag var inte asocial på det sättet. Men ensamhet och tid för mig själv var viktigt redan då, något som personalen på fritids skulle finna tillräckligt märkligt för att råda min mor att ta mig till en psykolog.

Har det behovet av ensamhet gjort mig osäker med andra? Har jag byggt murarna runt min egen värld så höga att jag inte kan se över dem? I och med att jag sökte mig till ensamhet, och därigenom skilde mig från många andra barn, befäste jag bilden av mig själv som annorlunda. Som lite underlig. Det begränsade min förmåga att känna mig helt trygg i större grupper och gjorde att jag ofta kände mig uttittad och bedömd på ett annat sätt än de övriga i gruppen, de "normala".

Jag har tagit för mig ändå. Jag har i regel haft lätt för att säga vad jag tycker och sådant som skolarbete har inte lidit nämnvärt av dessa problem. Det har dock mer att göra med att jag handlar impulsivt. Ofta när jag i skolan sade eller gjorde något ångrade jag det direkt efteråt, rädd att det jag sade eller gjorde var fånigt eller dumt.

Jag har aldrig känt att jag kan föra mig med säkerhet och självförtroende. I skolan kunde jag avundas de som alltid tycktes göra allting rätt. De sade rätt saker, de var coola i alla sammanhang och verkade hela tiden ha läget under kontroll. Jag var klantig och tafatt och någon det var lätt att skratta åt.

Jag blev retad i skolan. Jag kallades tjockis och varianter på ordet, något som ytterligare bekräftade mina farhågor om att jag verkligen var annorlunda. Visst, det finns alltid lite större barn i en skola, men som utsatt känner man sig ensammast i världen.

När jag ser på mig själv idag ser jag att inte mycket har förändrats. I mina ögon är jag fortfarande det osäkra barnet som är rädd att göra bort sig, övertygad om att det likväl är oundvikligt. Jag är fortfarande blyg och någon andra människor antingen ser ner på eller inte tar på allvar. Jag är ännu den man skrattar åt.
Jag är fortfarande tjockisen som varje dag räknar med att bli retad för det. Alltjämt är jag den klantiga som inte kan föra sig coolt och ledigt, som säger fel saker vid fel tillfälle.

Efter så många år har jag ännu inte lyckats lämna den tiden bakom mig. Jag är ännu påverkad av det jobbiga jag upplevde då och det hindrar mig mer än jag nog kan ana själv. Jag förstår dock att måste bryta mig loss från den jag var då om jag någonsin ska känna mig helt säker i mig själv. Om jag någonsin på allvar ska kunna ta för mig av livet, av kärlek, av glädje.

Frågan är bara hur. Om det ens går.

Kommentarer:
2012-02-09 @ 19:40:22
#1: arsson

Du skriver att du inte förändrats speciellt mycket. Gör verkligen människor det? Kan man inte i dom flesta se det lilla barn man en gång var och nånstans har inom sig, men tid och erfarenhet ger en medel och metoder att tackla osäkerheten. Själv försöker jag nog ofta göra det med humor, genom att berätta om mina klantigheter, driva med mig själv - hellre förekomma än förekommas :)

2012-02-12 @ 14:00:57
#2: arsson

Postat av: Christina Larsson men vete tusan var början tog vägen :p

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: