Andreas Parker

2012-02-21
12:00:41

Det fria ordets konsekvenser...

Jag kommer ihåg första gången jag skulle ge mig på surfing. På nätet, alltså. Det var någon gång i mitten av 90-talet. 96, kanske. Jag gjorde praktik på en ungdomsgård och vid ett tillfälle fick jag möjlighet att ge mig ut på teknikinformationens motorväg. Det gick... inte alls. Netscape var det som gällde, men det spelar ju mindre roll vilken browser man använder när man inte vet hur man kopplar upp sig mot nätet till att börja med. Notera att det här var på de gamla 56k-modemens tid, med inknappande av telefonnummer och allt. Fast det visste jag inte då. Jag klickade lite planlöst på skärmen i hopp om att plötsligt träffa rätt och öppna dörren till en helt ny värld. Det hände givetvis aldrig, och min första kontakt med internet blev ingen kontakt.

Efter flera år med bredband är det nästan läskigt hur jag nu tar konstant direktkontakt med världens alla sajter för given. Om det någon gång inte fungerar, och det händer ju ibland, blir jag genast stressad och ser framför mig ett scenario där jag tvingas sysselsätta mig med annat än Facebook och Flashback. Hemska tanke.

Internet är ganska fantastiskt. Det har förenklat vardagen en hel del. Ta bara en sådan sak som en dispyt om en skådis som var eller inte var med i den och den filmen. Hur löste man sådana konflikter förr? Rådfråga någon annan var ett alternativ. Uppslagsbok kanske hjälpte. I videobutiken passade man på att kolla upp det, när man ändå var där för att hyra film. Idag? Svaret är aldrig mer än ett par minuter bort. På ett ögonblick kan vi triumferande deklarera vår ofantliga kunskap eller krypa runt i nederlagets träsk.

Med internet följer många avigsidor. Det är ju lite av grejen med yttrandefrihet och möjligheten att med några knapptryck göra sin röst hörd, hur elak den än må vara. Jag nämnde Flashback och där finns det gott om yttrandefrihet och personer som nyttjar den till att sprida hat och fördomar. Missförstå mig inte; jag vill inte göra mig av med Flashback. Tvärtom, jag menar att forumet är en viktig och självklar aktör i dagens samhällsklimat. Dock, hur mycket jag än vill värna det fria ordet kan jag inte undgå att bli arg, besviken och uppgiven när jag läser ännu ett inlägg om "någon journalisthora", eller om "sandnegrer" och "feministfittor". Om det går att missbruka yttrandefriheten är det något dessa skribenter till fullo behärskar.

Just på Flashback är det lite av en grej att vara så politiskt inkorrekt som möjligt. När samhället i stort alltmer accepterar HBT-personer vrider många av medlemmarna upp sitt hat ytterligare, för att verkligen visa folk hur anti-PK de är. Det är otroligt fånigt, och dessvärre även sårande.

Men det är givetvis inte bara Flashback det handlar om. Detta hat finns överallt på nätet, där det tillåts härja fritt och nästla sig in i varenda vrå. Något jag har lagt märke till är att kvinnor tycks utgöra ett extra stort hot mot nät-mobbarna, då just kvinnor får ta emot högar med skit från de anonyma hatspridarna. Hur kommer det sig?

Jag undrar om det inte är så enkelt att kvinnor med egna åsikter, i synnerhet kvinnor med starka åsikter, skrämmer vissa personer i så hög grad att aggressionerna helt enkelt inte kan hållas tillbaka. Den rådande normen och ordningen är fortfarande så rotad i manlig dominans att kvinnor ännu bemöts med både skepsis och ondska om de vågar yppa en egen åsikt, en självständig tanke.

Unga kvinnor som tar för sig är nog den grupp som möter mest hat. Kan det vara för att de går emot konventionerna dubbelt upp? De är kvinnor OCH unga. Det stör nätets arga och konservativa enormt.

Skribenten och programledaren (bland annat) Cissi Wallin hamnade för en tid sedan i en emellanåt hätsk diskussion om alternativmedicin. Jag minns inte alla detaljer, men i stora drag handlade det om att Cissi yttrade sig positivt om alternativ till "vanlig" behandling och därför mötte motreaktioner från skeptiker. Så långt allt gott, argument och motargument är ju lite av grejen med internet. Cissi Wallin bemötte kritiken i en krönika som nog mest skruvade upp tonläget. Jag ser mig själv som skeptiker och vissa av formuleringarna i krönikan håller jag inte med om, men den gjorde mig inte arg, och definitivt inte så arg att jag kände mig tvingad att bemöta den med påhopp. Jag tror att den hätska debatt som följde, och de osande kommentarer Cissi fick ta emot, har mycket att göra med att hon är just en ung kvinna. Hon blev en måltavla för personer som normalt inte skulle bry sig om en liknande krönika, men som vädrade blod när det visade sig att avsändaren var, just det; en ung kvinna.

När Cissi nyligen lades in på lasarett fick hon ta emot hatfyllda kommentarer om att hon inte förtjänar sjukvård efter krönikan och att hon borde dö.

Jag förstår inte poängen med att vara hatisk och elak. Ger det något att önska livet ur en medmänniska? En tumregel för mig är att bete mig mot andra på nätet på ungefär samma sätt jag gör mot personer utanför. Vett och etikett kommer man långt med. Internet är öppet även för bristen på det. Det är, tyvärr, ett pris vi får betala.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: