13:58:09
Jobbiga minnen...
När jag besökte min terapeut senast drog jag 30 minuter över tiden. Det är i sig inte så ovanligt, jag har en tendens att prata på rejält när jag väl kommit igång. Men anledningen till att jag belastade terapeutens schema extra den här gången har fått speciella konsekvenser.
Just innan de ordinarie 45 minuterna var över kom jag in på min barndom och mer specifikt tiden då min storebror var svårt sjuk. För att inte vara alltför ofin lät terapeuten mig hålla på ett tag. Hon lyssnade också intresserat, som terapeuter gärna gör. När hon väl avbröt mig bad hon mig försöka minnas de känslor jag hade under den här svåra tiden, och även under andra tuffa perioder i mitt liv. Skulle jag kanske kunna skriva ner hur jag kände då?
Att minnas känslor är svårare än man kan tro, speciellt när perioden som avses ligger mer än 20 år tillbaka i tiden. Dock, jag har hela tiden sagt att det jobbiga jag har gått igenom har påverkat mig på något sätt och kanske kan jag få bättre grepp om HUR jag har påverkats om jag kan gräva lite i känslolivet. Och dessutom skriva ner resultatet. Så here goes.
(Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg, så bli inte förvånade/förbannade om ni känner igen delar av det)
Det var strax efter julen 1990, men innan nyårsafton. Jag var 12 år, fyllde 13 i mars 1991. Min storebror Thobias var (och är...) två år äldre. Tobbe (som han kallas) hade varit sjuk under några dagar och det tycktes bli värre och värre. Han var sängliggande mest hela tiden och vad jag minns passade vi upp på honom. Hämtade vatten och så. Jag minns framförallt en händelse som speglar hur pass borta i feberyra han var. Tobbe tog sig ur sängen för att ta en dusch, kanske i förhoppning om att det skulle göra honom en smula piggare. När han kom ut ur badrummet hade han inte, som han alltid gjorde annars, knutit handduken runt midjan. Han bar den bara, slappt, när han zombie-aktigt (så minns jag det iallafall) släpade sig tillbaka till sovrummet. Jag var i hallen när han gick förbi mig och tänkte då att han såg riktigt, riktigt sjuk ut.
En sen kväll när vi gjorde oss klara för att gå och lägga oss gick mamma in till Tobbe för att kolla till honom. Hon upptäcker då att han är blå om benen. Att något är fel står då klart. Mamma ringer larmcentralen (antar jag, jag tror inte hon ringde direkt till sjukhuset. Det är skitsamma) och berättar vad hon upptäckt. Under samtalets gång ber mamma mig kolla Tobbes temp; mamma hade innan hon ringde placerat en febertermometer i hans armhåla. Jag gick in i sovrummet (som jag och Tobbe delade) och noterade tempen som var över 40 grader. För att vara min storebror är det riktigt högt. Återigen slogs jag av hur sjuk och svag han var.
En stund senare kommer ambulansen. Jag var inte med under själva transporten från sängen till bilen. Jag satt hos min lillasyster för att ta hand om henne om hon vaknade (hon var inte ens två år gammal), men jag såg när ambulanspersonalen bar Tobbe på bår genom hallen. Mamma följer med i ambulansen och min faster kommer över för att vara barnvakt under natten. Jag kommer ihåg att vi pratade om hur det var när hon och mamma var unga. Vid det tillfället var jag inte så orolig. Jag visste ju inte om det var allvarligt (jag har senare fått höra att om ambulansen kommit en kvart senare hade det förmodligen varit för sent).
Vi pratade långt in på natten och tidig morgon. Jag har för mig att jag gick och lade mig runt halvfyra, i soffan i vardagsrummet. Jag vet inte riktigt varför jag lade mig där, men jag antar att jag inte ville sova i sovrummet där Tobbe nyss legat och varit så sjuk. Jag vaknar efter några timmar, minns inte exakt när, av ljudet av mammas gråt från köket. Det och ett fåtal ord, däribland "dödlig sjukdom" och "han kan dö". Mormor och morfar var också där och de försökte nog vara resonabla med mamma. När allvaret blev klart för mig började även mina tårar rinna. Nu var det illa. Jävligt illa. Efter en stund kom mamma in till mig, satte sig vid soffan och gjorde sitt bästa för att skänka tröst och hopp. Klart Tobbe ska bli frisk! När allt är över ska vi göra något riktigt roligt tillsammans. Se fram emot det! Hennes egna tvivel var betydligt större än så. Senare samma dag skulle jag åka ner på stan med en kompis. Jag ringde honom och berättade att jag inte kunde. "Tobbe är sjuk. Han kan dö." Jag hörde på min egen röst hur absurt det lät. Och ändå, så illa var det.
Min storebror har fått hjärnhinneinflammation.
Vad som nu följer är ett par månader av ett plågsamt helvete. På kvällen, när sanningen sjunkit in ordentligt, försökte jag göra något vanligt. Kolla på TV. Det var omöjligt; hur skulle jag kunna acceptera att världen rullar på när jag håller på att förlora min storebror? Allting var så förbannat orättvist. Jag var ledsen, arg, uppgiven... Jag mådde skit.
Tobbe sövdes ned och kopplades till en respirator. Så skulle han ligga i nästan två månader på Västerås Lasaretts intensivvårdsavdelning, IVA. IVA blev ett andra hem. Jag var inte där varje dag, men ofta. Det fanns naturligtvis inte mycket vi kunde göra där. Bara vänta. Vara hos honom. Försöka få något lugnande besked från sjuksystrarna.
Mina föräldrar försökte alternera när det handlade om vem som skulle bryta ihop. När mamma var knäckt var pappa stark och vice versa. Jag minns dock att mamma var den som var mest instabil. Pappa har alltid hållit upp en yta. Jag tror inte ens att jag såg honom gråta under den här tiden. När så mycket av mina föräldrars liv upptogs av oro och ångest fick jag växa upp, kanske något snabbare än normalt. Min lillasyster var som sagt väldigt liten den här tiden och behövde alltid någon hos sig. Mamma och pappa gjorde vad de skulle, men kanske var de inte hela tiden närvarande i tanken. Många barnvakter blev det när mamma och pappa var hos Tobbe, men vid flera tillfällen tog jag ensam hand om min syster. Även när vi hade barnvakt kände jag ett speciellt ansvar för henne. Det var som att jag ville hålla fast vid det syskonband som ännu var intakt.
Vi var en familj som levde på gränsen till sammanbrott. Jag gjorde vad jag kunde för att stå ut, och i mitt fall var det att varje dag gå till skolan. Jag visste att det fanns förståelse om jag stannade hemma i några dagar, men det var inget jag ville. Skolan var en trygghet, en konstant i en värld på väg att gå under. Det var inte alltid lätt i skolan, men att bara vara där gav mig en tillflyktsort.
Hemma försökte vi hitta rutiner, även om dessa rutiner inte alltid var normala. Om kvällarna satt jag och mamma och grät tillsammans. Innan jag somnade bad jag till Gud, trots att jag egentligen inte var troende. Jag ville bara täcka in alla områden. Mamma fick några hysteriska utbrott. Kanske var det någon läkare som uttryckt sig klumpigt. Kanske var det bara pressen som ibland blev för stor. Jag minns att jag satt i mitt rum och försökte koppla bort mammas skrik och gråt. Jag kunde ju inget göra.
Just känslan av vanmakt kommer jag väl ihåg. Vi var i händerna på läkare som egentligen inte heller riktigt visste vad de hade att göra med. Min brors tillstånd var relativt ovanligt, sett till alla parametrar. Hans ålder, sjukdomens djup etc. Lasarettet hade dessutom kontakt med specialister i Schweiz. Men mest av allt kunde läkarna inte göra mycket mer än det vi andra gjorde; vänta. Vi väntade på bättring. Vi väntade på tecken, något som tydde på att det var på väg att vända. Vi satt hos Tobbe i sjukhussalen. Vi höll hans händer. Och vi hoppades, samtidigt som vi försökte övertyga varandra om att det verkligen skulle bli bra.
Jag kommer ihåg en gång när mormor och morfar var barnvakter. Jag och syrran åkte med dem för att köpa en bandspelare. I butiken pratade vi om Tobbe och jag sa att Tobbe skulle klara sig. Det får vi hoppas, sa mormor. Hoppas. Jag ville inte höra "hoppas". Jag ville höra mormor säga att han verkligen skulle bli bra. Jag ville ha en försäkran, hur ihålig den än skulle låta. Mormor var inte rätt person att ge mig den; hon var alltid mer pragmatisk än så. Morfar var ibland inte bättre han.
Vid ett tillfälle åt vi middag tillsammans, jag, min syster, mormor och morfar. Jag har för mig att det var fiskpinnar och potatis och av olika anledningar hade jag ingen vidare aptit. Det kan ha varit situationen i sig, det kan ha varit mormors kokkonst. Morfar frågade varför jag inte åt och för att slippa förklara sade jag inte brukar äta så mycket. Hur kan du då vara så fet, frågar morfar då. Jag minns det så tydligt. Det är en fråga ingen vill ha, definitivt inte om man som jag blir kallad tjockis och liknande öknamn i skolan. Jag mumlade något om att jag äter mycket godis, men inombords gjorde det sjukt ont. Efter alla dessa år kan jag ännu inte förstå hur någon kan säga som morfar gjorde. Han borde varit betydligt mer finkänslig, inte minst med tanke på att jag redan var ett känslomässigt vrak.
Det blev annars mycket snabbmat under de här veckorna. Av förklarliga skäl, såklart. Att ställa sig och laga mat är inte något som lockar när tankarna finns hos någon som svävar mellan liv och död. Och när rädslan är ständigt närvarande. Rädsla. Det var, jämte vanmakt, den känsla som nog mest förtärde mig då. Jag var så jävla rädd. Det handlar om min storebror! Min kompis! Han som alltid funnits där, som alltid har backat upp mig, alltid har försvarat mig. Han är på väg att försvinna ur mitt liv. Vad blir det av mig då? Vem ska ta hand om mig?
Efter nästan två månader vaknar Tobbe. Han har kämpat sig tillbaka från avgrunden. Han har hittat tillbaka. Vi var givetvis överlyckliga, men när man levt med ett eventuellt dödsbesked som ett stort moln som förmörkat ens dagar i flera veckor är det svårt att helt slukas av glädje. Vågade vi tro? Vågade vi andas ut? Den initiala glädjen byggdes liksom på under de följande veckorna. När Tobbe började prata, och ringde hem från lasarettet, lades en stor byggsten på byggnaden av lycka. När han ville börja titta på TV, en till. Men först när han flyttades från IVA till barnavdelningen kände jag att det verkligen var klart; han skulle klara sig.
Tobbe kom hem på permission i mars, i samband med min 13-årsdag. Gästerna som kom var där inte så mycket för min skull som för Tobbes. Mamma har i efterhand frågat hur jag upplevde det, och tyckt lite synd om mig som liksom kom i skymundan. Så ser inte jag det. Jag var lika glad som alla andra att min storebror var hemma för första gången sedan december. För övrigt fick jag ju mina presenter, och vad mer ska gäster göra på ens födelsedag än att ge presenter?
Thobias väg tillbaka var givetvis lång. Han hade rasat i vikt och var inte alls så stark som han borde vara. Det var inte en helt smärtfri process att nå normalitet. Vi andra var otåliga och ville se snabba resultat; Tobbe ville ta det i den takt som passade honom. Men det gick. Sakta men säkert blev Tobbe Tobbe igen. Han återtog rollen som storebror (han har givetvis alltid varit min storebror, men när han var som svagast var han det mer sett till släktskapet) och hittade sin plats i livet och världen.
Jag har sagt till Tobbe vid några tillfällen hur glad jag är som har honom. Hur viktig han är för mig. När jag tänker på hur nära det var att jag förlorade honom känns det som att jag inte kan säga det tillräckligt många gånger.
Så hur har allt detta påverkat mig? Svårt att säga. Jag vet egentligen bara att jag när detta skrivs har tårar i ögonen och en klump i halsen.
Just innan de ordinarie 45 minuterna var över kom jag in på min barndom och mer specifikt tiden då min storebror var svårt sjuk. För att inte vara alltför ofin lät terapeuten mig hålla på ett tag. Hon lyssnade också intresserat, som terapeuter gärna gör. När hon väl avbröt mig bad hon mig försöka minnas de känslor jag hade under den här svåra tiden, och även under andra tuffa perioder i mitt liv. Skulle jag kanske kunna skriva ner hur jag kände då?
Att minnas känslor är svårare än man kan tro, speciellt när perioden som avses ligger mer än 20 år tillbaka i tiden. Dock, jag har hela tiden sagt att det jobbiga jag har gått igenom har påverkat mig på något sätt och kanske kan jag få bättre grepp om HUR jag har påverkats om jag kan gräva lite i känslolivet. Och dessutom skriva ner resultatet. Så here goes.
(Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg, så bli inte förvånade/förbannade om ni känner igen delar av det)
Det var strax efter julen 1990, men innan nyårsafton. Jag var 12 år, fyllde 13 i mars 1991. Min storebror Thobias var (och är...) två år äldre. Tobbe (som han kallas) hade varit sjuk under några dagar och det tycktes bli värre och värre. Han var sängliggande mest hela tiden och vad jag minns passade vi upp på honom. Hämtade vatten och så. Jag minns framförallt en händelse som speglar hur pass borta i feberyra han var. Tobbe tog sig ur sängen för att ta en dusch, kanske i förhoppning om att det skulle göra honom en smula piggare. När han kom ut ur badrummet hade han inte, som han alltid gjorde annars, knutit handduken runt midjan. Han bar den bara, slappt, när han zombie-aktigt (så minns jag det iallafall) släpade sig tillbaka till sovrummet. Jag var i hallen när han gick förbi mig och tänkte då att han såg riktigt, riktigt sjuk ut.
En sen kväll när vi gjorde oss klara för att gå och lägga oss gick mamma in till Tobbe för att kolla till honom. Hon upptäcker då att han är blå om benen. Att något är fel står då klart. Mamma ringer larmcentralen (antar jag, jag tror inte hon ringde direkt till sjukhuset. Det är skitsamma) och berättar vad hon upptäckt. Under samtalets gång ber mamma mig kolla Tobbes temp; mamma hade innan hon ringde placerat en febertermometer i hans armhåla. Jag gick in i sovrummet (som jag och Tobbe delade) och noterade tempen som var över 40 grader. För att vara min storebror är det riktigt högt. Återigen slogs jag av hur sjuk och svag han var.
En stund senare kommer ambulansen. Jag var inte med under själva transporten från sängen till bilen. Jag satt hos min lillasyster för att ta hand om henne om hon vaknade (hon var inte ens två år gammal), men jag såg när ambulanspersonalen bar Tobbe på bår genom hallen. Mamma följer med i ambulansen och min faster kommer över för att vara barnvakt under natten. Jag kommer ihåg att vi pratade om hur det var när hon och mamma var unga. Vid det tillfället var jag inte så orolig. Jag visste ju inte om det var allvarligt (jag har senare fått höra att om ambulansen kommit en kvart senare hade det förmodligen varit för sent).
Vi pratade långt in på natten och tidig morgon. Jag har för mig att jag gick och lade mig runt halvfyra, i soffan i vardagsrummet. Jag vet inte riktigt varför jag lade mig där, men jag antar att jag inte ville sova i sovrummet där Tobbe nyss legat och varit så sjuk. Jag vaknar efter några timmar, minns inte exakt när, av ljudet av mammas gråt från köket. Det och ett fåtal ord, däribland "dödlig sjukdom" och "han kan dö". Mormor och morfar var också där och de försökte nog vara resonabla med mamma. När allvaret blev klart för mig började även mina tårar rinna. Nu var det illa. Jävligt illa. Efter en stund kom mamma in till mig, satte sig vid soffan och gjorde sitt bästa för att skänka tröst och hopp. Klart Tobbe ska bli frisk! När allt är över ska vi göra något riktigt roligt tillsammans. Se fram emot det! Hennes egna tvivel var betydligt större än så. Senare samma dag skulle jag åka ner på stan med en kompis. Jag ringde honom och berättade att jag inte kunde. "Tobbe är sjuk. Han kan dö." Jag hörde på min egen röst hur absurt det lät. Och ändå, så illa var det.
Min storebror har fått hjärnhinneinflammation.
Vad som nu följer är ett par månader av ett plågsamt helvete. På kvällen, när sanningen sjunkit in ordentligt, försökte jag göra något vanligt. Kolla på TV. Det var omöjligt; hur skulle jag kunna acceptera att världen rullar på när jag håller på att förlora min storebror? Allting var så förbannat orättvist. Jag var ledsen, arg, uppgiven... Jag mådde skit.
Tobbe sövdes ned och kopplades till en respirator. Så skulle han ligga i nästan två månader på Västerås Lasaretts intensivvårdsavdelning, IVA. IVA blev ett andra hem. Jag var inte där varje dag, men ofta. Det fanns naturligtvis inte mycket vi kunde göra där. Bara vänta. Vara hos honom. Försöka få något lugnande besked från sjuksystrarna.
Mina föräldrar försökte alternera när det handlade om vem som skulle bryta ihop. När mamma var knäckt var pappa stark och vice versa. Jag minns dock att mamma var den som var mest instabil. Pappa har alltid hållit upp en yta. Jag tror inte ens att jag såg honom gråta under den här tiden. När så mycket av mina föräldrars liv upptogs av oro och ångest fick jag växa upp, kanske något snabbare än normalt. Min lillasyster var som sagt väldigt liten den här tiden och behövde alltid någon hos sig. Mamma och pappa gjorde vad de skulle, men kanske var de inte hela tiden närvarande i tanken. Många barnvakter blev det när mamma och pappa var hos Tobbe, men vid flera tillfällen tog jag ensam hand om min syster. Även när vi hade barnvakt kände jag ett speciellt ansvar för henne. Det var som att jag ville hålla fast vid det syskonband som ännu var intakt.
Vi var en familj som levde på gränsen till sammanbrott. Jag gjorde vad jag kunde för att stå ut, och i mitt fall var det att varje dag gå till skolan. Jag visste att det fanns förståelse om jag stannade hemma i några dagar, men det var inget jag ville. Skolan var en trygghet, en konstant i en värld på väg att gå under. Det var inte alltid lätt i skolan, men att bara vara där gav mig en tillflyktsort.
Hemma försökte vi hitta rutiner, även om dessa rutiner inte alltid var normala. Om kvällarna satt jag och mamma och grät tillsammans. Innan jag somnade bad jag till Gud, trots att jag egentligen inte var troende. Jag ville bara täcka in alla områden. Mamma fick några hysteriska utbrott. Kanske var det någon läkare som uttryckt sig klumpigt. Kanske var det bara pressen som ibland blev för stor. Jag minns att jag satt i mitt rum och försökte koppla bort mammas skrik och gråt. Jag kunde ju inget göra.
Just känslan av vanmakt kommer jag väl ihåg. Vi var i händerna på läkare som egentligen inte heller riktigt visste vad de hade att göra med. Min brors tillstånd var relativt ovanligt, sett till alla parametrar. Hans ålder, sjukdomens djup etc. Lasarettet hade dessutom kontakt med specialister i Schweiz. Men mest av allt kunde läkarna inte göra mycket mer än det vi andra gjorde; vänta. Vi väntade på bättring. Vi väntade på tecken, något som tydde på att det var på väg att vända. Vi satt hos Tobbe i sjukhussalen. Vi höll hans händer. Och vi hoppades, samtidigt som vi försökte övertyga varandra om att det verkligen skulle bli bra.
Jag kommer ihåg en gång när mormor och morfar var barnvakter. Jag och syrran åkte med dem för att köpa en bandspelare. I butiken pratade vi om Tobbe och jag sa att Tobbe skulle klara sig. Det får vi hoppas, sa mormor. Hoppas. Jag ville inte höra "hoppas". Jag ville höra mormor säga att han verkligen skulle bli bra. Jag ville ha en försäkran, hur ihålig den än skulle låta. Mormor var inte rätt person att ge mig den; hon var alltid mer pragmatisk än så. Morfar var ibland inte bättre han.
Vid ett tillfälle åt vi middag tillsammans, jag, min syster, mormor och morfar. Jag har för mig att det var fiskpinnar och potatis och av olika anledningar hade jag ingen vidare aptit. Det kan ha varit situationen i sig, det kan ha varit mormors kokkonst. Morfar frågade varför jag inte åt och för att slippa förklara sade jag inte brukar äta så mycket. Hur kan du då vara så fet, frågar morfar då. Jag minns det så tydligt. Det är en fråga ingen vill ha, definitivt inte om man som jag blir kallad tjockis och liknande öknamn i skolan. Jag mumlade något om att jag äter mycket godis, men inombords gjorde det sjukt ont. Efter alla dessa år kan jag ännu inte förstå hur någon kan säga som morfar gjorde. Han borde varit betydligt mer finkänslig, inte minst med tanke på att jag redan var ett känslomässigt vrak.
Det blev annars mycket snabbmat under de här veckorna. Av förklarliga skäl, såklart. Att ställa sig och laga mat är inte något som lockar när tankarna finns hos någon som svävar mellan liv och död. Och när rädslan är ständigt närvarande. Rädsla. Det var, jämte vanmakt, den känsla som nog mest förtärde mig då. Jag var så jävla rädd. Det handlar om min storebror! Min kompis! Han som alltid funnits där, som alltid har backat upp mig, alltid har försvarat mig. Han är på väg att försvinna ur mitt liv. Vad blir det av mig då? Vem ska ta hand om mig?
Efter nästan två månader vaknar Tobbe. Han har kämpat sig tillbaka från avgrunden. Han har hittat tillbaka. Vi var givetvis överlyckliga, men när man levt med ett eventuellt dödsbesked som ett stort moln som förmörkat ens dagar i flera veckor är det svårt att helt slukas av glädje. Vågade vi tro? Vågade vi andas ut? Den initiala glädjen byggdes liksom på under de följande veckorna. När Tobbe började prata, och ringde hem från lasarettet, lades en stor byggsten på byggnaden av lycka. När han ville börja titta på TV, en till. Men först när han flyttades från IVA till barnavdelningen kände jag att det verkligen var klart; han skulle klara sig.
Tobbe kom hem på permission i mars, i samband med min 13-årsdag. Gästerna som kom var där inte så mycket för min skull som för Tobbes. Mamma har i efterhand frågat hur jag upplevde det, och tyckt lite synd om mig som liksom kom i skymundan. Så ser inte jag det. Jag var lika glad som alla andra att min storebror var hemma för första gången sedan december. För övrigt fick jag ju mina presenter, och vad mer ska gäster göra på ens födelsedag än att ge presenter?
Thobias väg tillbaka var givetvis lång. Han hade rasat i vikt och var inte alls så stark som han borde vara. Det var inte en helt smärtfri process att nå normalitet. Vi andra var otåliga och ville se snabba resultat; Tobbe ville ta det i den takt som passade honom. Men det gick. Sakta men säkert blev Tobbe Tobbe igen. Han återtog rollen som storebror (han har givetvis alltid varit min storebror, men när han var som svagast var han det mer sett till släktskapet) och hittade sin plats i livet och världen.
Jag har sagt till Tobbe vid några tillfällen hur glad jag är som har honom. Hur viktig han är för mig. När jag tänker på hur nära det var att jag förlorade honom känns det som att jag inte kan säga det tillräckligt många gånger.
Så hur har allt detta påverkat mig? Svårt att säga. Jag vet egentligen bara att jag när detta skrivs har tårar i ögonen och en klump i halsen.
Kram vännen!