15:41:56
Att våga leva livet...
Jag läste nyligen Paulo Coelhos "Veronika bestämmer sig för att dö". En ganska tunn bok, sett till sidantalet, men matad med känsla och djup. Boken har filmatiserats, så klart, men filmen har jag ännu inte sett. Som vanligt lär boken ändå vara bättre. Finns det förresten någon film som är bättre än boken? Hmm. Jag kan inte komma på någon på rak arm, men jag har nog inte hjärnan riktigt med mig idag. Heller. Nåväl.
"Veronika bestämmer sig för att dö", alltså. Om det är något budskap man som läsare ska bära med sig efter att ha läst boken är det att ta vara på livet. Att ge sig hän, att våga omfamna galenskapen som är att leva. Jag vet inte hur det är för andra som tar del av uppmaningen, men jag upplever motstridiga känslor. Å ena sidan vilja och beslutsamhet; nu är det dags även för mig att våga! Å andra sidan tvekan och eftertänksamhet; det finns ju trots allt en del nackdelar med att kasta sig ut i det okända, även om det är något man verkligen vill.
Mest av allt är det nog ändå en önskan att skaka av mig de hämmande känslor jag ständigt bär med mig jag slår igen boken med. Hur häftigt vore det inte att utan att blinka ge mig i kast med sådant jag länge närt en förhoppning om att göra men alltid varit för feg för? Och det är egentligen inte alltför skrämmande drömmar jag har. Ofta räds jag sådant andra tar sig an som den naturligaste sak i världen.
Den där utbildningen jag länge varit intresserad av, kanske borde jag söka en plats? Eller skrivarkursen jag har haft i tankarna länge, är det inte dags snart? Det som håller mig tillbaka är rädsla. Rädsla för att bli avvisad eller för att upptäcka att jag inte alls håller måttet. Om jag blir antagen till kursen jag sökt, kommer jag att klara pressen? Är jag tillräckligt intelligent för att tillgodogöra mig det som lärs ut? Tänk om det arbetsprov jag skickar med min ansökan inte är bra nog, hur kommer jag att hantera det? Skrivande är ju något jag gärna vill tro att jag behärskar. Om jag blir ratad... Vad gör det med mitt redan usla självförtroende?
Jag hoppas att de flesta människor inte brottas med dylika kval, eller att de åtminstone kan övervinna dem. Ett ständigt självtvivel är fruktansvärt tärande.
Att vara väldigt osäker på sig själv innebär att man redan från början erkänner sig besegrad. Att man inte har något att erbjuda, att man inte är det minsta speciell.
Jag har registrerat mig på ett par dejtingsajter. Anledningen till det är en smula ambivalent; dels är det för att bekräfta det jag redan vet (att ingen är, eller kan bli, det minsta intresserad av mig), dels är det för att se om motsatsen är möjlig; att någon trots allt kan bli nyfiken på mig. Kluvet, jag vet. På dessa dejtingsajter är jag lika avståndstagande och passiv som jag är i verkliga livet (IRL låter rätt töntigt, eller hur?). Precis som på krogen, eller bland folk överhuvudtaget, stannar det vid att jag konstaterar att en tjej ser bra ut och/eller är intressant. Det blir liksom aldrig mer; det är bortkastad tid. Varför ska jag ta kontakt med någon som ändå kommer att nobba mig och därmed sänka mitt självförtroende ytterligare? På dejtingsajter kollar jag in profiler, tänker "lyckos den som får träffa henne" och klickar mig bort från såväl profil som en eventuell minimal förhoppning.
Visst skulle jag vilja fungera helt annorlunda. Ta alla chanser som bjuds, skaka av mig avslag och gå till attack igen. Jag vet att många tar hjälp av flytande mod (alkohol) för att våga ta kontakt med någon, men det alternativet är inte ett alternativ för mig då jag är nykterist. Inget kan få mig att ändra på det, inte ens om det skulle innebära att jag träffade någon. Min nykterhet är det viktigaste jag har. Jag vet dock att det inte handlar om antingen eller. Även om en berusning skulle ge mig tillfälligt mod är det ju just det; tillfälligt. Tänk om den man träffar på fyllan inte alls är intresserad, eller intressant, när man är nykter?
Oh well, allt detta är hypotetiskt. Verkligheten är likförbannat den att jag är den där fega stackaren jag inte vill vara.
Var var jag? Ah, "Veronika bestämmer sig för att dö". Bra bok.
"Veronika bestämmer sig för att dö", alltså. Om det är något budskap man som läsare ska bära med sig efter att ha läst boken är det att ta vara på livet. Att ge sig hän, att våga omfamna galenskapen som är att leva. Jag vet inte hur det är för andra som tar del av uppmaningen, men jag upplever motstridiga känslor. Å ena sidan vilja och beslutsamhet; nu är det dags även för mig att våga! Å andra sidan tvekan och eftertänksamhet; det finns ju trots allt en del nackdelar med att kasta sig ut i det okända, även om det är något man verkligen vill.
Mest av allt är det nog ändå en önskan att skaka av mig de hämmande känslor jag ständigt bär med mig jag slår igen boken med. Hur häftigt vore det inte att utan att blinka ge mig i kast med sådant jag länge närt en förhoppning om att göra men alltid varit för feg för? Och det är egentligen inte alltför skrämmande drömmar jag har. Ofta räds jag sådant andra tar sig an som den naturligaste sak i världen.
Den där utbildningen jag länge varit intresserad av, kanske borde jag söka en plats? Eller skrivarkursen jag har haft i tankarna länge, är det inte dags snart? Det som håller mig tillbaka är rädsla. Rädsla för att bli avvisad eller för att upptäcka att jag inte alls håller måttet. Om jag blir antagen till kursen jag sökt, kommer jag att klara pressen? Är jag tillräckligt intelligent för att tillgodogöra mig det som lärs ut? Tänk om det arbetsprov jag skickar med min ansökan inte är bra nog, hur kommer jag att hantera det? Skrivande är ju något jag gärna vill tro att jag behärskar. Om jag blir ratad... Vad gör det med mitt redan usla självförtroende?
Jag hoppas att de flesta människor inte brottas med dylika kval, eller att de åtminstone kan övervinna dem. Ett ständigt självtvivel är fruktansvärt tärande.
Att vara väldigt osäker på sig själv innebär att man redan från början erkänner sig besegrad. Att man inte har något att erbjuda, att man inte är det minsta speciell.
Jag har registrerat mig på ett par dejtingsajter. Anledningen till det är en smula ambivalent; dels är det för att bekräfta det jag redan vet (att ingen är, eller kan bli, det minsta intresserad av mig), dels är det för att se om motsatsen är möjlig; att någon trots allt kan bli nyfiken på mig. Kluvet, jag vet. På dessa dejtingsajter är jag lika avståndstagande och passiv som jag är i verkliga livet (IRL låter rätt töntigt, eller hur?). Precis som på krogen, eller bland folk överhuvudtaget, stannar det vid att jag konstaterar att en tjej ser bra ut och/eller är intressant. Det blir liksom aldrig mer; det är bortkastad tid. Varför ska jag ta kontakt med någon som ändå kommer att nobba mig och därmed sänka mitt självförtroende ytterligare? På dejtingsajter kollar jag in profiler, tänker "lyckos den som får träffa henne" och klickar mig bort från såväl profil som en eventuell minimal förhoppning.
Visst skulle jag vilja fungera helt annorlunda. Ta alla chanser som bjuds, skaka av mig avslag och gå till attack igen. Jag vet att många tar hjälp av flytande mod (alkohol) för att våga ta kontakt med någon, men det alternativet är inte ett alternativ för mig då jag är nykterist. Inget kan få mig att ändra på det, inte ens om det skulle innebära att jag träffade någon. Min nykterhet är det viktigaste jag har. Jag vet dock att det inte handlar om antingen eller. Även om en berusning skulle ge mig tillfälligt mod är det ju just det; tillfälligt. Tänk om den man träffar på fyllan inte alls är intresserad, eller intressant, när man är nykter?
Oh well, allt detta är hypotetiskt. Verkligheten är likförbannat den att jag är den där fega stackaren jag inte vill vara.
Var var jag? Ah, "Veronika bestämmer sig för att dö". Bra bok.