04:53:12
Utanförskap; om den gemensamma vandringen
Den senaste tiden har jag funderat mycket på utanförskap. Ofrivillig sådan, för jag om någon vet att det även finns en frivillig variant. Åtminstone delvis frivillig. Men det är alltså den icke valda jag haft i tankarna.
Eller tja, ska sanningen fram är det något jag tänker på mest hela tiden, på ett eller annat sätt. Ni förstår, jag tror att utanförskap, känslan av att inte tillhöra, är orsaken till den procentuellt sett större biten av den ondska vi ser i samhället idag. Och i världen i stort. När du finner dig själv stå bredvid, ensam och bortstött, börjar en oro växa inom dig. När du försöker förstå en värld du inte riktigt känner som din egen och dessutom upplever att den världen inte förstår dig, då inser du att den grund du bygger hela ditt väsen på kanske inte är fullt så stabil den borde vara.
Jag läste nyligen "Min Far Hade En Dröm" av Barack Obama (rekommenderas varmt!), en bok präglad av just dessa tankar. Utanförskap, hur det uppstår och hur det förhindras. Barack Obama känner väl till denna företeelse, dubbelt upp. Med en Kenyansk far och en mor från Kansas har Barack under många år sökt förstå den plats han själv tilldelats. Svart far, vit mor. Under en lång tid känner han sig mer som varken eller, snarare än både och.
Hur finner man sig till rätta i en värld som inte tycks erbjuda utrymme för den just du är? Barack växte upp i USA, fortfarande besudlat av det rasistiska arvet, där villkoren för den som råkar vara icke-vit alltjämt är sämre än de hos de vita. Där någonstans, på segregationens karga mark, ska han bygga en framtid. Ett liv. Hur gör man det när ingen plats känns sannolik att en gång kallas "hemma"?
För en svart man med en till stora delar vit kulturell bakgrund är bördan av att vara människa ofta tyngre än den hos någon utan liknande förutsättningar. Delar av mig känner samhörighet med de "helt svarta" men jag kan inte förlika mig med deras sociala prägel eller förstå deras historia. Delar av mig dras till de "helt vita" men jag kan inte undfly känslan av att stå utanför och se in. Jag kan inte riva den osynliga muren oss emellan.
Ett stycke i boken är väldigt talande när det rör denna problematik. Chicago, 80-tal. En vit man arbetar aktivt för att förbättra villkoren för de svarta i utsatta områden. Barack Obama arbetar vid hans sida och under ett möte sätter ett par svarta kvinnor fingret på det svåra under en kort pratstund med Barack.
- Alltså, vi gillar den mannen och han gör sitt bästa, men han är vit. Han kan liksom inte förstå.
(Långt ifrån ett exakt citat, men kontentan är den samma)
Boken igenom brottas Barack Obama dels med sin egen identitet, dels med rivandet av den osynliga muren och jag inser att frågan kanske är svårare än jag tidigare föreställt mig. Just det gör den ännu viktigare att fokusera på.
Målet är tydligt, åtminstone för mig. Människor ska, utan att göra avkall på kultur, historia eller egenart, vara i alla avseenden fullständigt jämlika och åtnjuta lika hög grad av respekt. I mina ögon är det den naturliga utvecklingen. Människan som ras härstammar från samma plats. Vi påbörjade denna resa tillsammans och tillsammans ska vi dela människans utveckling. Det är, återigen enligt min åsikt, evolution; det ständiga sökandet efter harmoni.
Den uppgift var och en av oss har är att ställa frågan; vad gör jag för att vi tillsammans ska nå målet?
Eller tja, ska sanningen fram är det något jag tänker på mest hela tiden, på ett eller annat sätt. Ni förstår, jag tror att utanförskap, känslan av att inte tillhöra, är orsaken till den procentuellt sett större biten av den ondska vi ser i samhället idag. Och i världen i stort. När du finner dig själv stå bredvid, ensam och bortstött, börjar en oro växa inom dig. När du försöker förstå en värld du inte riktigt känner som din egen och dessutom upplever att den världen inte förstår dig, då inser du att den grund du bygger hela ditt väsen på kanske inte är fullt så stabil den borde vara.
Jag läste nyligen "Min Far Hade En Dröm" av Barack Obama (rekommenderas varmt!), en bok präglad av just dessa tankar. Utanförskap, hur det uppstår och hur det förhindras. Barack Obama känner väl till denna företeelse, dubbelt upp. Med en Kenyansk far och en mor från Kansas har Barack under många år sökt förstå den plats han själv tilldelats. Svart far, vit mor. Under en lång tid känner han sig mer som varken eller, snarare än både och.
Hur finner man sig till rätta i en värld som inte tycks erbjuda utrymme för den just du är? Barack växte upp i USA, fortfarande besudlat av det rasistiska arvet, där villkoren för den som råkar vara icke-vit alltjämt är sämre än de hos de vita. Där någonstans, på segregationens karga mark, ska han bygga en framtid. Ett liv. Hur gör man det när ingen plats känns sannolik att en gång kallas "hemma"?
För en svart man med en till stora delar vit kulturell bakgrund är bördan av att vara människa ofta tyngre än den hos någon utan liknande förutsättningar. Delar av mig känner samhörighet med de "helt svarta" men jag kan inte förlika mig med deras sociala prägel eller förstå deras historia. Delar av mig dras till de "helt vita" men jag kan inte undfly känslan av att stå utanför och se in. Jag kan inte riva den osynliga muren oss emellan.
Ett stycke i boken är väldigt talande när det rör denna problematik. Chicago, 80-tal. En vit man arbetar aktivt för att förbättra villkoren för de svarta i utsatta områden. Barack Obama arbetar vid hans sida och under ett möte sätter ett par svarta kvinnor fingret på det svåra under en kort pratstund med Barack.
- Alltså, vi gillar den mannen och han gör sitt bästa, men han är vit. Han kan liksom inte förstå.
(Långt ifrån ett exakt citat, men kontentan är den samma)
Boken igenom brottas Barack Obama dels med sin egen identitet, dels med rivandet av den osynliga muren och jag inser att frågan kanske är svårare än jag tidigare föreställt mig. Just det gör den ännu viktigare att fokusera på.
Målet är tydligt, åtminstone för mig. Människor ska, utan att göra avkall på kultur, historia eller egenart, vara i alla avseenden fullständigt jämlika och åtnjuta lika hög grad av respekt. I mina ögon är det den naturliga utvecklingen. Människan som ras härstammar från samma plats. Vi påbörjade denna resa tillsammans och tillsammans ska vi dela människans utveckling. Det är, återigen enligt min åsikt, evolution; det ständiga sökandet efter harmoni.
Den uppgift var och en av oss har är att ställa frågan; vad gör jag för att vi tillsammans ska nå målet?