12:01:30
Brinnande gemenskap...
November. Inte riktigt höst, inte riktigt vinter. November är en månad som är svår att sätta fingret på. Någonstans mitt emellan, varken eller. Eller både och. Det är ju först när december drar igång som upploppet fram till jul verkligen drar igång, även om många butiker vill få oss att tro annorlunda. Julpynt nu? Really? Vansinne. Snart dyker semlorna upp, trots att det inte är säsong förrän en bit in på nästa år. Vansinne, sa Bull.
November bjuder ändå på lite skönhet. Alla helgons dag nu på lördag är oftast en vacker stund av eftertanke och reflektion. Oftast, när vädret inte ställer till det. Trots att jag inte är religiös finner jag njutning i en vackert upplyst kyrkogård. Rader av brinnande ljus, stillhet och tystnad. Om något är sakralt, så är det det. Att tända ljus och göra fint vid anhörigas gravar är att hedra och minnas de vi har förlorat, men jag måste också nämna minneslundar. Ett flertal ljus brinner tillsammans för att symbolisera de personer som inte har egna gravar. Man kan tycka att det låter lite opersonligt, men jag tänker inte så. Nej, det är vackert på sitt sätt. Att stå vid en minneslund och ta in ljuset och värmen ger en känsla av samhörighet som inte uppnås på samma sätt vid en enskild gravplats. Man skänker en tanke inte bara till de personer man själv förknippar med minneslunden, utan även till alla andra som fått sin plats där. En gemenskap i sorg.
Som ni kanske vet är jag väldigt nostalgisk, på gränsen till sjukligt. Jag har väldigt svårt att bara släppa något helt. Jag är så sentimental att det ofta gör ont och vetskapen om att tiden går smärtar ibland något fruktansvärt. Jag tycker om att minnas, det gör att jag aldrig förlorar kontakten med min egen historia. Det är den bra delen av nostalgi. När det är som värst, när jag lider av att se åren passera, då är det inte lika bra.
Ibland kan jag nästan känna mig lite skyldig på grund av det. Att jag så enträget håller fast vid det förflutna. Jag minns människor jag träffat och platser jag varit på. Grejen med att minnas människor är ju att man ofta minns dem som de var då. Jag kommer ihåg personer från högstadiet och gymnasiet och jag minns dem som de var då. Men tiden går ju, som sagt, och skolkamraterna är inte de samma som de var då. Nu är de föräldrar med helt andra perspektiv. Jag märker förändringen inte minst när jag ibland träffar bekanta från förr. Man kommer i samspråk och minnen tas upp. Mer än sällan visar personen jag pratar med en tydlig ovilja att göra resan bakåt tillsammans med mig. Varför ska jag prata om det, det är ju inte längre jag? Ungefär så. Och jag känner mig pinsam som inte har kommit längre, som inte har kunnat släppa det gamla.
2005 var jag inskriven på ett behandlingshem i Varberg. Jag var där för att kämpa mot min ätstörning. Det är alltså sex år sedan. Sex och ett halvt, mer exakt. Jag tänker ofta på de andra som var inskrivna samtidigt. Hur har det gått för dem? Mår de bra idag? Jag vet att det har ordnat upp sig för en del av dem och jag är jätteglad, och lättad, för att det har blivit bättre. Något jag fick lära mig i Varberg, lite inofficiellt, var att inte skapa känslomässiga band till de andra. Att inte bry mig för mycket. I den bästa av världar ska jag egentligen inte tänka på den tiden överhuvudtaget och jag ska inte minnas de vänner jag fick. Men det är svårt att bara släppa allt. Och det gör att jag känner mig skyldig. Som om jag bara genom att ha kvar dessa människor i min egen historia sättar käppar i hjulet för deras utveckling och väg mot en friskare tillvaro.
Jag tycker så mycket om människorna jag lärde känna i Varberg, och jag skulle älska att få träffa dem igen, men jag är inte säker på att det är det rätta för dem. Tiden i Varberg är en tid jag antar att de flesta vill lägga bakom sig. Det var en svår tid, en tid av ångest och oro, och ju längre bort den tiden kan kastas desto bättre. Jag vill inte vara den som river upp gamla sår. Jag vill inte kväva dem med min smärtsamma nostalgi.
Men jag kommer aldrig att kunna glömma.
November bjuder ändå på lite skönhet. Alla helgons dag nu på lördag är oftast en vacker stund av eftertanke och reflektion. Oftast, när vädret inte ställer till det. Trots att jag inte är religiös finner jag njutning i en vackert upplyst kyrkogård. Rader av brinnande ljus, stillhet och tystnad. Om något är sakralt, så är det det. Att tända ljus och göra fint vid anhörigas gravar är att hedra och minnas de vi har förlorat, men jag måste också nämna minneslundar. Ett flertal ljus brinner tillsammans för att symbolisera de personer som inte har egna gravar. Man kan tycka att det låter lite opersonligt, men jag tänker inte så. Nej, det är vackert på sitt sätt. Att stå vid en minneslund och ta in ljuset och värmen ger en känsla av samhörighet som inte uppnås på samma sätt vid en enskild gravplats. Man skänker en tanke inte bara till de personer man själv förknippar med minneslunden, utan även till alla andra som fått sin plats där. En gemenskap i sorg.
Som ni kanske vet är jag väldigt nostalgisk, på gränsen till sjukligt. Jag har väldigt svårt att bara släppa något helt. Jag är så sentimental att det ofta gör ont och vetskapen om att tiden går smärtar ibland något fruktansvärt. Jag tycker om att minnas, det gör att jag aldrig förlorar kontakten med min egen historia. Det är den bra delen av nostalgi. När det är som värst, när jag lider av att se åren passera, då är det inte lika bra.
Ibland kan jag nästan känna mig lite skyldig på grund av det. Att jag så enträget håller fast vid det förflutna. Jag minns människor jag träffat och platser jag varit på. Grejen med att minnas människor är ju att man ofta minns dem som de var då. Jag kommer ihåg personer från högstadiet och gymnasiet och jag minns dem som de var då. Men tiden går ju, som sagt, och skolkamraterna är inte de samma som de var då. Nu är de föräldrar med helt andra perspektiv. Jag märker förändringen inte minst när jag ibland träffar bekanta från förr. Man kommer i samspråk och minnen tas upp. Mer än sällan visar personen jag pratar med en tydlig ovilja att göra resan bakåt tillsammans med mig. Varför ska jag prata om det, det är ju inte längre jag? Ungefär så. Och jag känner mig pinsam som inte har kommit längre, som inte har kunnat släppa det gamla.
2005 var jag inskriven på ett behandlingshem i Varberg. Jag var där för att kämpa mot min ätstörning. Det är alltså sex år sedan. Sex och ett halvt, mer exakt. Jag tänker ofta på de andra som var inskrivna samtidigt. Hur har det gått för dem? Mår de bra idag? Jag vet att det har ordnat upp sig för en del av dem och jag är jätteglad, och lättad, för att det har blivit bättre. Något jag fick lära mig i Varberg, lite inofficiellt, var att inte skapa känslomässiga band till de andra. Att inte bry mig för mycket. I den bästa av världar ska jag egentligen inte tänka på den tiden överhuvudtaget och jag ska inte minnas de vänner jag fick. Men det är svårt att bara släppa allt. Och det gör att jag känner mig skyldig. Som om jag bara genom att ha kvar dessa människor i min egen historia sättar käppar i hjulet för deras utveckling och väg mot en friskare tillvaro.
Jag tycker så mycket om människorna jag lärde känna i Varberg, och jag skulle älska att få träffa dem igen, men jag är inte säker på att det är det rätta för dem. Tiden i Varberg är en tid jag antar att de flesta vill lägga bakom sig. Det var en svår tid, en tid av ångest och oro, och ju längre bort den tiden kan kastas desto bättre. Jag vill inte vara den som river upp gamla sår. Jag vill inte kväva dem med min smärtsamma nostalgi.
Men jag kommer aldrig att kunna glömma.