Andreas Parker

Världen brinner. På allt fler platser slår lågorna mot skyn. Frågan är om det är en nedbrytande eller en renande eld. För, visst är det väl så att man kan, om man är lagd åt det hållet, se något positivt i det som sker? Kanske kan vi lära oss något av det. Vi kanske blir bättre på att se över våra energikällor. Kanske satsningen på alternativ skyndas på. Och kanske får alla katastrofer och krig oss att inse hur ömtåliga vi är. Hur ömtålig tryggheten är. Kanske, bara kanske, växer kärleken och respekten mellan människor. Man kan bara hoppas.

Jag har näst intill ätits upp av nyhetsrapporteringen den senaste tiden. Egentligen började det när läget mellan Nordkorea och Sydkorea var som mest spänt. Vi väntade bara på ett kärnvapenanfall och domedagsprofeterna förkunnade att slutet var nära. Nu blev det inte så, men jag var uppslukad av den händelsen. Jag hade svårt att koppla av, var stressad och orolig och målade upp skräckscenarion där allt går åt helvete. Nu blev det som sagt inte så.

Katastrofen i Japan och den efterföljande situationen kring kärnkraftverket har sugit mig fast mer än Korea-konflikten. Jag sitter vaken hela nätterna och stirrar på Reuters hemsida, absorberar minsta lilla uppdatering, varenda mätning av strålning, alla siffror, alla decimaler. Hela tiden påfallande medveten om min egen dödlighet.

Döden. Ett sätt för mig att hantera det som sker är att vänta mig det värsta. Så har jag länge fungerat, det är inte unikt. Skillnaden nu är att det inte handlar om att förvänta sig underkänt på ett läxförhör. Nu handlar det om liv och död. Hemskheter av gigantiska proportioner. Så jag gör mig redo. Beredd. Hela tiden tänker jag slutet. På döden. Ja, jag näst intill räknar med att jag kan kola när som helst.

Jag kan inte påstå att det inger något större lugn hos mig. Okej, jag är inte helt förlorad i undergångsteorier. Visst tror en del av mig ändå att det här går över eller åtminstone att en större del av jordens befolkning inte påverkas. Men det är den där andra delen. Det är en del av mig som drar mig tillbaka. En del som inte tillåter framtidstro och optimism. En del som alltså vill göra mig beredd på det värsta.

Mest av allt gör det mig apatisk. Handlingsförlamad. Tom. Uppgiven.

Jag vill bara att nån ska säga att allt ordnar sig. Och att jag kan tro på det.