20:42:04
Rotfyllning from hell!
Ja. Hej. Jag vet att jag inte har skrivit på evigheter, men det är väl knappast någon som gråter blod över det. Få se, vad har hänt sedan sist?
Jag hade en djävulsk tandvärk för några veckor sedan. Alltså, det var värken från helvetet. Halva halsen svullnade upp, så också min högra kind. Jag levde på Ipren och Alvedon i flera dagar. Efter mycket om och men lyckades jag få en tid till tandläkaren (en akuttid, för det var under en helg - när det gör ont gör det jävligt ont) och en fin söndag gick jag med skakiga ben in på tandläkarstationen. Jag hoppades att jag skulle slippa rotfyllning, men innerst inne anade jag det värsta. Och det värsta blev det. Har ni utsatts för rejäl smärta hos tandläkaren någon gång? Tro mig, vad ni än säger har ni inte känt den mördande plåga jag upplevde den dagen. Med vad som kändes som en ishacka petade tandläkaren i tanden (ja, I tanden) tills smärtan skrek i hela kroppen. Det var förresten inte bara smärtan som skrek. Jag skrek högre än jag någonsin gjort i en tandläkarstol. AAAAAAAJ!!!!! Fy satan vad ont det gjorde.
En anledning till den obeskrivliga våndan är att mitt tandkött vid tillfället var infekterat. Tyvärr fick jag inte penicillin utskrivet förrän tre dagar senare, vilket gjorde att helvetet drog ut på tiden. När medicinen väl fick möjlighet att kicka in blev det genast bättre. Helt plötsligt kunde jag svälja utan att hela halsen brann upp. Underbart.
Blott fas ett i rotfyllningen är klar. Nästa steg är att rensa tanden ännu djupare, ännu närmare pulpan. Som jag längtar...
Som ni förhoppningsvis känner till gick Clarence Clemons bort förra veckan. Big Man, själen i E Street Band, återhämtade sig aldrig från den stroke han drabbades av bara dagar tidigare. Det är en tragedi, inte minst för hans närmaste, men också för musiken i stort. Jag har haft förmånen att se och höra mannen vid flera tillfällen och även om hans glansdagar var passerade bjöd han alltid på glädje och ett smittande leende. När det verkligen gällde kunde han klämma fram de där magiska saxofontonerna, även om det sög musten ur honom. Vad händer nu? Ven kan ersätta Clarence? Ingen. Ingen kan någonsin ta hans plats och jag tror inte Bruce Springsteen ens kommer att försöka hitta en ersättare. Kanske slopas de låtar där Clarence var som mest märkbar. Kanske slutar Bruce och bandet turnera. Vem vet? Det är i alla avseenden en tragedi oavsett.
På fredag gäller det Iron Maiden i Göteborg. Ingen saxofon där, men det blir nog jävligt bra ändå.
Jag hade en djävulsk tandvärk för några veckor sedan. Alltså, det var värken från helvetet. Halva halsen svullnade upp, så också min högra kind. Jag levde på Ipren och Alvedon i flera dagar. Efter mycket om och men lyckades jag få en tid till tandläkaren (en akuttid, för det var under en helg - när det gör ont gör det jävligt ont) och en fin söndag gick jag med skakiga ben in på tandläkarstationen. Jag hoppades att jag skulle slippa rotfyllning, men innerst inne anade jag det värsta. Och det värsta blev det. Har ni utsatts för rejäl smärta hos tandläkaren någon gång? Tro mig, vad ni än säger har ni inte känt den mördande plåga jag upplevde den dagen. Med vad som kändes som en ishacka petade tandläkaren i tanden (ja, I tanden) tills smärtan skrek i hela kroppen. Det var förresten inte bara smärtan som skrek. Jag skrek högre än jag någonsin gjort i en tandläkarstol. AAAAAAAJ!!!!! Fy satan vad ont det gjorde.
En anledning till den obeskrivliga våndan är att mitt tandkött vid tillfället var infekterat. Tyvärr fick jag inte penicillin utskrivet förrän tre dagar senare, vilket gjorde att helvetet drog ut på tiden. När medicinen väl fick möjlighet att kicka in blev det genast bättre. Helt plötsligt kunde jag svälja utan att hela halsen brann upp. Underbart.
Blott fas ett i rotfyllningen är klar. Nästa steg är att rensa tanden ännu djupare, ännu närmare pulpan. Som jag längtar...
Som ni förhoppningsvis känner till gick Clarence Clemons bort förra veckan. Big Man, själen i E Street Band, återhämtade sig aldrig från den stroke han drabbades av bara dagar tidigare. Det är en tragedi, inte minst för hans närmaste, men också för musiken i stort. Jag har haft förmånen att se och höra mannen vid flera tillfällen och även om hans glansdagar var passerade bjöd han alltid på glädje och ett smittande leende. När det verkligen gällde kunde han klämma fram de där magiska saxofontonerna, även om det sög musten ur honom. Vad händer nu? Ven kan ersätta Clarence? Ingen. Ingen kan någonsin ta hans plats och jag tror inte Bruce Springsteen ens kommer att försöka hitta en ersättare. Kanske slopas de låtar där Clarence var som mest märkbar. Kanske slutar Bruce och bandet turnera. Vem vet? Det är i alla avseenden en tragedi oavsett.
På fredag gäller det Iron Maiden i Göteborg. Ingen saxofon där, men det blir nog jävligt bra ändå.
Nice site, welcome to my