Andreas Parker

2011-06-01
21:12:43

Du ska nog se att det går över.

Wow, juni är här! Idag är det exakt en månad kvar till Iron Maidens konsert i Göteborg. Jag är där, vinka om ni ser mig.

På tal om konserter; ser att Britney Spears besöker våra breddgrader i höst. Fan, det vore rätt coolt att kunna bocka av en Britney-show på "att göra"-listan. Dock uppstår ett par aber i ekvationen; jag kommer inte ha råd. Det vet jag redan nu. Dessutom lär jag aldrig få med mig en kompis på spektaklet. De delar inte min fascination för denna fantastiska kvinna... Så även om jag på något magiskt sätt skulle komma över tillräckligt mycket pengar skulle jag nog inte åka, för själv vill jag inte vara. Så obrydd är jag inte.

Är det bara jag som upplever att Facebook strular något så förbannat? Statusuppdateringar och kommentarer dyker upp lite hur som helst och ibland inte alls. Det är rätt sjukt; den sida jag spenderar absolut mest tid på (tja, egentligen hänger jag kanske inte där konstant, men jag är alltid inloggad) kukar ur mest av alla sajter jag besöker. Ändå är jag där så mycket som jag är. Med Facebooks inträde tycks min tolerans för Internet-error ha ökat. Bra, på sätt och vis. Samtidigt är det rätt tragiskt. Borde jag inte kallt konstatera att det är rätt trist att ta itu med en massa strul och istället göra något konstruktivt med min tid på jorden?

Vad nu det skulle vara.

Jag tänkte skriva att jag borde vistas utomhus mer än jag gör, men det är inte så enkelt som det låter. Jag var nyss nere på stan för att köpa tidningar på Pressbyrån. Fåfäng, eller självplågande, som jag är glor jag i vanlig ordning på min spegelbild i affärernas skyltfönster. Det gör mig bara deprimerad. Det känns som att jag vantrivs i min kropp och med mitt utseende mer för varje dag som går. Vissa dagar vill jag bara krypa ihop i fosterställning och glömma att jag ens existerar. Vidare känns det som att alla andra ser mig på samma sätt. Att jag är ful, motbjudande, skrattretande vidrig etc. Hela tiden värre och värre, mer och mer.

Nu är ju sommaren här, vilket innebär ännu mindre chans att gömma sig bakom lager av kläder. Den rustningen blir alltför varm att bära när termometern visar 25+. Argh. Undrar hur bostadssituationen och chansen till arbete ser ut i Sibirien...

Har ni sett dokumentären "Du ska nog se att det går över"? Om inte, se den bums! Det är en varm och närgången skildring av hur det är att vara ung, tjej och gay. Vilka svårigheter och känslostormar det för med sig. Den är bra. Mycket bra. Naken och äkta.

Hur som helst så har jag ända sedan jag såg den första gången för flera år sedan undrat hur det har gått för de tre tjejerna dokumentären fokuserar på. Har de funnit sig till rätta i världen? Känner de sig mer accepterade? Jag har tyst hoppats att en filmad uppföljning planeras, men det verkar inte finnas sådana planer. Trist. Däremot har jag med Googles hjälp luskat ut att en av tjejerna har pluggat på Stockholms Universitet. Alla tre finns dessutom på Facebook (såklart). Jag tänker givetvis inte skicka någon vänförfrågan, jag känner dem ju inte. Men bara det faktum att jag hittade dem gjorde mig liksom lite varm inombords. Livet har gått vidare även för dem. Varför det inte skulle göra det vet jag inte, men ändå.

Jag är nog lite mjäkig.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: