22:27:46
Tjo och tjim...
Tjo.
Jag vet att jag inte har skrivit så mycket den senaste tiden och när jag väl har gjort det har inläggen varit av klart negativ och pessimistisk karaktär. Det är kanske inte så kul att läsa, fast å andra sidan vet jag inte om mina andra inlägg är så makalöst kul de heller. Jaja.
Grejen är att jag inte kan skriva om så mycket tjo och tjim. Det finns liksom inte så mycket av den varan i mitt liv just nu. Mentalt går jag på tomgång, med tydliga drag åt det cyniska och dystopiska. Ju mer jag tänker på mitt liv, ju mer nedstämd blir jag. Allt tydligare blir det att jag trampat ett djupt hål i det hörn jag målat mig in i. Där sitter jag och vet inte hur jag ska komma upp. Vad som krävs, vad som behövs.
Världen rusar förbi mig, åren springer på och människor utvecklas och upplever. Jag utvecklas inget. Jag snarare avvecklas. Och upplever... Tja, jag har nog upplevt min hjärnas alla mörka och mögliga hörn. Det är alltid något. Antar jag.
En god vän till mig har just fått sitt andra barn. Jag inser att jag knappt hunnit smälta att det första barnet har fötts. I min kompis liv har det givetvis hänt hur mycket som helst under tiden från barn ett till barn två. En spännande tid, en händelserik tid. En ganska naturlig tid, när allt kommer omkring. Hon är i min ålder och att få barn kring 30 är nog att anse som normalt. Tiden som har gått är naturligtvis densamma för henne som för mig. En månad är alltid en månad, oavsett om man heter Andreas och är en deppad snubbe i Västerås eller något helt annat, någon helt annanstans.
En månad är en månad. Det är vad du gör med månaden som gör skillnaden. Med få undantag ser alla mina månader, ALLA, ut precis likadant. Samma rutiner, samma tankar, samma noja. Det är de eviga repriserna som gör att tiden tycks springa ifrån mig. Jag kan inte se tillbaka och peka på olika händelser, händelser som definierar min existens och min tid. Människor som kan det, som kan se bakåt och minnas upplevelser och händelser, de upplever säkerligen att de har mer tid än jag. Eller åtminstone mer kvalitativ tid.
Om inte annat behöver hjärnan stapla upp händelserika dagar, veckor och månader rent tidsmässigt, i sorteringssyfte. Min hjärna behöver inte det. Den kan glida fram på autopilot. Slänga in nån finnig vikarie att sköta arbetet. En apa skulle klara det.
Så känns det. Jag vet inte om jag har blivit dummare, men jag har definitivt tappat i kvickhet. Undrar om inte korttidsminnet tagit en del stryk också.
Var var jag nu?
Jag vet att jag inte har skrivit så mycket den senaste tiden och när jag väl har gjort det har inläggen varit av klart negativ och pessimistisk karaktär. Det är kanske inte så kul att läsa, fast å andra sidan vet jag inte om mina andra inlägg är så makalöst kul de heller. Jaja.
Grejen är att jag inte kan skriva om så mycket tjo och tjim. Det finns liksom inte så mycket av den varan i mitt liv just nu. Mentalt går jag på tomgång, med tydliga drag åt det cyniska och dystopiska. Ju mer jag tänker på mitt liv, ju mer nedstämd blir jag. Allt tydligare blir det att jag trampat ett djupt hål i det hörn jag målat mig in i. Där sitter jag och vet inte hur jag ska komma upp. Vad som krävs, vad som behövs.
Världen rusar förbi mig, åren springer på och människor utvecklas och upplever. Jag utvecklas inget. Jag snarare avvecklas. Och upplever... Tja, jag har nog upplevt min hjärnas alla mörka och mögliga hörn. Det är alltid något. Antar jag.
En god vän till mig har just fått sitt andra barn. Jag inser att jag knappt hunnit smälta att det första barnet har fötts. I min kompis liv har det givetvis hänt hur mycket som helst under tiden från barn ett till barn två. En spännande tid, en händelserik tid. En ganska naturlig tid, när allt kommer omkring. Hon är i min ålder och att få barn kring 30 är nog att anse som normalt. Tiden som har gått är naturligtvis densamma för henne som för mig. En månad är alltid en månad, oavsett om man heter Andreas och är en deppad snubbe i Västerås eller något helt annat, någon helt annanstans.
En månad är en månad. Det är vad du gör med månaden som gör skillnaden. Med få undantag ser alla mina månader, ALLA, ut precis likadant. Samma rutiner, samma tankar, samma noja. Det är de eviga repriserna som gör att tiden tycks springa ifrån mig. Jag kan inte se tillbaka och peka på olika händelser, händelser som definierar min existens och min tid. Människor som kan det, som kan se bakåt och minnas upplevelser och händelser, de upplever säkerligen att de har mer tid än jag. Eller åtminstone mer kvalitativ tid.
Om inte annat behöver hjärnan stapla upp händelserika dagar, veckor och månader rent tidsmässigt, i sorteringssyfte. Min hjärna behöver inte det. Den kan glida fram på autopilot. Slänga in nån finnig vikarie att sköta arbetet. En apa skulle klara det.
Så känns det. Jag vet inte om jag har blivit dummare, men jag har definitivt tappat i kvickhet. Undrar om inte korttidsminnet tagit en del stryk också.
Var var jag nu?