08:35:17
Tror jag att jag är...
God morgon. Hoppas jag iallafall att det är för er alla. Jag vet att det inte alltid är lätt att skutta ur sängen med ett leende på läpparna, speciellt inte när sommaren går mot sitt slut. Livet känns på något sätt en smula tristare när sommaren övergår i höst. Tiden går liksom långsammare, på ett negativt sätt. Det tar ett tag att komma in i hösten, men när man väl är där brukar bitarna falla på plats igen.
Mitt liv är som vanligt ett sammelsurium av ingenting, i stort sett. Det går på rutin, och rutinerna är inget jag kan skryta med. Det är lustigt, egentligen. Lustigt hur man kan anpassa sig efter förändringar, påverkan utifrån, eller ibland inifrån. För 10 år sedan skulle jag skrämmas av bara tanken på ett liv likt det jag lever nu. Om någon då skulle säga mig att mitt liv ett decennium fram är innehållslöst och asocialt... Inte en chans. Jag skulle aldrig tro det, eller acceptera det. 10 år senare kan jag bara konstatera att min tillvaro i mångt och mycket blivit en sådan jag aldrig önskade mig. Det som skrämmer mig är att jag till viss del trivs med livet som det är. Missförstå mig inte, det är helt okej att att vara nöjd med det lilla. Men det känns inte riktigt som jag. Visst, delar av mig har alltid varit sådan. Jag var aldrig den som sprang från fest till fest eller hajkade i skogen. Många var de tillfällen då jag tackade nej till att träffa kompisar, just för att jag behöver tid i ensamhet emellanåt. Det som nu är mitt så kallade liv är tid i ensamhet och inte mycket annat. Och jag accepterar det, allt mindre motvilligt.
Vill jag leva så här? Alltså, egentligen? Något inom mig säger nej. Fan, något inom mig SKRIKER nej! Men den malande delen av mitt inre, rösten som med en behaglig ljudstyrka släpande säger att det kanske inte är så illa trots allt, den lyckas dränka även det högsta vrål. Rösten får min hjärna att lojt godta tomheten och min kropp att kräva stillheten. Snart har ytterligare 10 år passerat. Jag är rädd att inte mycket kommer att ändras.
Tror jag att jag är.
Mitt liv är som vanligt ett sammelsurium av ingenting, i stort sett. Det går på rutin, och rutinerna är inget jag kan skryta med. Det är lustigt, egentligen. Lustigt hur man kan anpassa sig efter förändringar, påverkan utifrån, eller ibland inifrån. För 10 år sedan skulle jag skrämmas av bara tanken på ett liv likt det jag lever nu. Om någon då skulle säga mig att mitt liv ett decennium fram är innehållslöst och asocialt... Inte en chans. Jag skulle aldrig tro det, eller acceptera det. 10 år senare kan jag bara konstatera att min tillvaro i mångt och mycket blivit en sådan jag aldrig önskade mig. Det som skrämmer mig är att jag till viss del trivs med livet som det är. Missförstå mig inte, det är helt okej att att vara nöjd med det lilla. Men det känns inte riktigt som jag. Visst, delar av mig har alltid varit sådan. Jag var aldrig den som sprang från fest till fest eller hajkade i skogen. Många var de tillfällen då jag tackade nej till att träffa kompisar, just för att jag behöver tid i ensamhet emellanåt. Det som nu är mitt så kallade liv är tid i ensamhet och inte mycket annat. Och jag accepterar det, allt mindre motvilligt.
Vill jag leva så här? Alltså, egentligen? Något inom mig säger nej. Fan, något inom mig SKRIKER nej! Men den malande delen av mitt inre, rösten som med en behaglig ljudstyrka släpande säger att det kanske inte är så illa trots allt, den lyckas dränka även det högsta vrål. Rösten får min hjärna att lojt godta tomheten och min kropp att kräva stillheten. Snart har ytterligare 10 år passerat. Jag är rädd att inte mycket kommer att ändras.
Tror jag att jag är.