19:22:03
LEGO!!!
Hjälp! Jag har med hjälp av lånade pengar (tack, brorsan!) skaffat mig en ny plattskärm till datorn, då den förra nyligen gick hädan. Helt plötsligt var den bara svart, vilket förmodligen är vad som händer när vi alla lämnar in. Allt blir svart. Nåväl. Den nya skärmen är ett monster på 23 tum. Det är en klar skillnad och det är nästan så att mina ögon behöver vila halvvägs när jag läser något från ena kanten till den andra. Jag behöver också hitta ett nytt ställa att ställa Pepsi Max-flarran på, eftersom den vanliga platsen numera skymmer den nyss utplacerade jätterutan. Lyxproblem.
Så igår var det äntligen dags för ännu en vända hos en arbetsterapeut. I vanlig ordning var jag inte direkt utsövd när jag knatade in genom portarna som leder in till den psykiatriska mottagningen, men det är nog egentligen bara en fördel. När jag är trött babblar jag extra mycket och det är väl lite av poängen när man går i terapi...?
Terapeuten klargjorde att hon bara skummat igenom min journal och ville höra historien direkt från mig istället. Förståeligt, min journal har kommit att bli en riktig tegelsten. Tänk telefonkatalogen för Bombay, typ. Jag har funderat på att begära ut journalen, men jag tror inte jag har råd att anlita de lastbilschaffisar som krävs för att forsla hem den. Så jag satte igång. Inte särskilt kronologiskt, men uttömmande. Tror jag. Det är svårt att säga, ibland bara flödar orden och bara hjälpligt bildar de meningar. Jag berättade att jag brukar skriva, varpå hon frågar vilka ämnen jag brukar beröra. Jag svarade att jag ofta hånar Tomas Ledin. Tja, det är ju iallafall sant.
Imorgon ska jag dit igen för att fortsätta den otroligt fascinerande historien om mitt liv. Terapeuten vill göra en stor, alltså RIKTIGT stor, bedömning av mig och min livssituation. Spännande.
På tisdag är jag välkommen igen. Eventuellt ska vi göra något mer praktiskt istället för att bara samtala. Leka med Lego, frågade jag henne. Jag fick inget direkt svar, men jag misstänker att det inte blir Lego. Skit också.
Så igår var det äntligen dags för ännu en vända hos en arbetsterapeut. I vanlig ordning var jag inte direkt utsövd när jag knatade in genom portarna som leder in till den psykiatriska mottagningen, men det är nog egentligen bara en fördel. När jag är trött babblar jag extra mycket och det är väl lite av poängen när man går i terapi...?
Terapeuten klargjorde att hon bara skummat igenom min journal och ville höra historien direkt från mig istället. Förståeligt, min journal har kommit att bli en riktig tegelsten. Tänk telefonkatalogen för Bombay, typ. Jag har funderat på att begära ut journalen, men jag tror inte jag har råd att anlita de lastbilschaffisar som krävs för att forsla hem den. Så jag satte igång. Inte särskilt kronologiskt, men uttömmande. Tror jag. Det är svårt att säga, ibland bara flödar orden och bara hjälpligt bildar de meningar. Jag berättade att jag brukar skriva, varpå hon frågar vilka ämnen jag brukar beröra. Jag svarade att jag ofta hånar Tomas Ledin. Tja, det är ju iallafall sant.
Imorgon ska jag dit igen för att fortsätta den otroligt fascinerande historien om mitt liv. Terapeuten vill göra en stor, alltså RIKTIGT stor, bedömning av mig och min livssituation. Spännande.
På tisdag är jag välkommen igen. Eventuellt ska vi göra något mer praktiskt istället för att bara samtala. Leka med Lego, frågade jag henne. Jag fick inget direkt svar, men jag misstänker att det inte blir Lego. Skit också.