21:51:08
En våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt.
Jaha. Sedvanligt börjar jag med att kritisera vädret. Jag som bestämt mig för att försöka komma ut lite oftare. Jag blir inte direkt taggad att ta tag i det när det regnar, blåser och virvlar löv runt hela staden. Cyklade trots det iväg till Överskottsbolaget idag, för att bunkra upp med lite Pepsi Max i vanlig ordning. Tanken var att jag skulle hoja hem, lämna grejerna och sedan dra vidare till COOP men den bekväma delen av mig vann kraftprovet och jag blev hemma istället. Lika bra det. Mina pengar kommer snart att vara slut i vilket fall som helst, så det behöver jag inte oroa mig för...
Väder som detta väcker inte sällan en del funderingar av det mer känslomässiga slaget. Det låter onekligen rätt klyschigt; hösten skapar ångest och depressioner av kärlekssuktande natur. Det finns ändå trots allt en anledning till den klichén. Den stämmer nämligen. För de allra flesta.
Okej, jag fastnar i den typen av tankar oavsett årstid, men när mörkret blir tydligare och mer närvarande, som nu, blir också mörka tankar vanligare. Det är rätt logiskt, egentligen.
Så vad leder alla dessa grubblerier till? Tja, inget alls. Tyvärr. Jag nöter samma mönster hela tiden, sliter ut samma skor på samma stig. Jag vill bli älskad, jag vill ha kärlek. Jag vill älska någon, jag vill ge kärlek till någon. Jag är rädd för att bli älskad och rädd för att älska. Det är kontentan av malandet min hjärna utsätts för titt som tätt. Det är absurt, när man tänker efter. Det jag vill ha mest av allt, kärlek, är samtidigt det jag fruktar mer än något annat. Ja, säkert mer än döden (fast det vet jag egentligen inte riktigt, jag kan inte göra den jämförelsen då jag inte känner att jag någonsin ställts inför den skräck en eventuell död kan leda till. Tack och lov).
Frågan är då; hur kliver man över den tröskeln? Hur forcerar man den mur som byggts upp av osäkerhet under många, många år? Hur öppnar man dörren till sitt hjärta? Är det någon som vet?
Nåväl. Till gladare nyheter:
Regeringen kommer med något jag faktiskt applåderar, hör och häpna. Regeringens utredare presenterar en utredning där flera lagändringar föreslås, den mest uppmärksammade den om att sex utan samtycke ska betraktas som brottsligt. För mig är det redan en självklarhet; sex utan samtycke har i mina ögon alltid varit våldtäkt. Så ser det alltså inte ut i lagens mening.
Nu kan då en förändring vara på gång. En förändring som framförallt syftar till att försvara offer och eventuella offer. En förändring som ger utnyttjade kvinnor större möjlighet att få upprättelse och ett erkännande. Ett erkännande som säger att "ja, vi vet vad du har fått utstå och vi tänker inte tolerera det".
Om lagändringen går igenom, vilket jag hoppas, blir det svårare för förövare att gömma sig bakom offrets möjliga alkoholpåverkan eller offrets av rädsla skapade oförmåga att aktivt säga nej eller streta emot. Kort sagt; lagändringen innebär att sexuellt utnyttjande verkligen är sexuellt utnyttjande och att sexuella förövare verkligen är sexuella förövare.
Kommer en sådan förändring att skapa en del bekymmer? Ja, inledningsvis kan det bli så. Innan lagen har fått fäste och utkristalliserats. Risken för oskyldiga att dömas är alltid överhängande, varför det är centralt att så tidigt det är möjligt styra upp tydliga riktlinjer för hur lagen ska följas och tolkas. En lag ska inte få utnyttjas, vare sig av förövare eller offer.
Allt som allt ser jag bara det faktum att man lyfter den här frågan till debatt som en seger för kvinnor. Kanske kan respekten för kvinnors position i samhället, och förståelsen för deras utsatthet, äntligen öka inom rättsväsendet.
Väder som detta väcker inte sällan en del funderingar av det mer känslomässiga slaget. Det låter onekligen rätt klyschigt; hösten skapar ångest och depressioner av kärlekssuktande natur. Det finns ändå trots allt en anledning till den klichén. Den stämmer nämligen. För de allra flesta.
Okej, jag fastnar i den typen av tankar oavsett årstid, men när mörkret blir tydligare och mer närvarande, som nu, blir också mörka tankar vanligare. Det är rätt logiskt, egentligen.
Så vad leder alla dessa grubblerier till? Tja, inget alls. Tyvärr. Jag nöter samma mönster hela tiden, sliter ut samma skor på samma stig. Jag vill bli älskad, jag vill ha kärlek. Jag vill älska någon, jag vill ge kärlek till någon. Jag är rädd för att bli älskad och rädd för att älska. Det är kontentan av malandet min hjärna utsätts för titt som tätt. Det är absurt, när man tänker efter. Det jag vill ha mest av allt, kärlek, är samtidigt det jag fruktar mer än något annat. Ja, säkert mer än döden (fast det vet jag egentligen inte riktigt, jag kan inte göra den jämförelsen då jag inte känner att jag någonsin ställts inför den skräck en eventuell död kan leda till. Tack och lov).
Frågan är då; hur kliver man över den tröskeln? Hur forcerar man den mur som byggts upp av osäkerhet under många, många år? Hur öppnar man dörren till sitt hjärta? Är det någon som vet?
Nåväl. Till gladare nyheter:
Regeringen kommer med något jag faktiskt applåderar, hör och häpna. Regeringens utredare presenterar en utredning där flera lagändringar föreslås, den mest uppmärksammade den om att sex utan samtycke ska betraktas som brottsligt. För mig är det redan en självklarhet; sex utan samtycke har i mina ögon alltid varit våldtäkt. Så ser det alltså inte ut i lagens mening.
Nu kan då en förändring vara på gång. En förändring som framförallt syftar till att försvara offer och eventuella offer. En förändring som ger utnyttjade kvinnor större möjlighet att få upprättelse och ett erkännande. Ett erkännande som säger att "ja, vi vet vad du har fått utstå och vi tänker inte tolerera det".
Om lagändringen går igenom, vilket jag hoppas, blir det svårare för förövare att gömma sig bakom offrets möjliga alkoholpåverkan eller offrets av rädsla skapade oförmåga att aktivt säga nej eller streta emot. Kort sagt; lagändringen innebär att sexuellt utnyttjande verkligen är sexuellt utnyttjande och att sexuella förövare verkligen är sexuella förövare.
Kommer en sådan förändring att skapa en del bekymmer? Ja, inledningsvis kan det bli så. Innan lagen har fått fäste och utkristalliserats. Risken för oskyldiga att dömas är alltid överhängande, varför det är centralt att så tidigt det är möjligt styra upp tydliga riktlinjer för hur lagen ska följas och tolkas. En lag ska inte få utnyttjas, vare sig av förövare eller offer.
Allt som allt ser jag bara det faktum att man lyfter den här frågan till debatt som en seger för kvinnor. Kanske kan respekten för kvinnors position i samhället, och förståelsen för deras utsatthet, äntligen öka inom rättsväsendet.