21:25:10
Looking for the heart of Saturday night...
Ännu en lördag. Vad gjorde jag förr om åren på lördagen? Hängde på ungdomsgården? Ja, nåt i den stilen. Antar jag. Tänk om jag spenderat tiden med att läsa en massa böcker istället, vad klok jag skulle vara nu!
Ja, mycket beroende på vilka böcker jag valt att sluka. Pixi-böcker räknas inte.
Jag har, efter en period av misskött läsning, kommit igång rejält och tagit mig igenom en handfull böcker på ganska kort tid. En biografi om Marie-Antoinette gav jag mig på. Bilden av drottningen var den av Kirsten Dunst, som ju spelade Marie-Antoinette i en film för några år sedan. Hur porträttlik hon lyckades bli vet jag inte, men det är å andra sidan sekundärt. Det bidrog till att göra läsningen mer levande och det är huvudsaken. På sätt och vis var läsupplevelsen bitterljuv. Intressant och spännande, men hela tiden med en liten klump i magen, med tanke på kungaparets öde.
Därefter blev det Hermann Hesses "Stäppvargen". En rätt skruvad historia, som ändock fick mig att fundera på saker och ting på ett annat plan. Jag rekommenderar den, då språket ändå är lättläst. Innehållet kräver en viss mental bearbetning, men det är det värt.
För tillfället plöjer jag igenom Herman Lindqvists böcker om Sveriges historia. Han har fått utstå en hel del kritik, kritik som handlar om Hermans förmåga att förvränga historien, försköna och ibland helt utesluta vissa fakta. Tja, det må vara hänt. Kanske måste man ibland göra avkall på den absoluta sanningen till förmån för en bättre berättelse. Herman har trots allt öppnat ögonen på många, fått dem att intressera sig för svensk historia. Halvsann historia är ju bättre än ingen historia.
1700-talet är århundradet jag förkovrat mig i för tillfället. En dramatisk tid, med upplysning och upprorstankar groende lite varstans. Sveriges tid som stormakt var över, kungens makt begränsades, nya idéer strömmade.
Jag är inte av uppfattningen att Sveriges historia är så mycket att vara stolt över. Kungar som missbrukade sin makt, en aggressiv expansionspolitik som lämnade död och elände var än den drog fram, högt maktspel för att hålla folket på mattan och tillochmed viss delaktighet i slavhandel. Inget att slå sig på bröstet för.
Det finns många bra sidor av historien, givetvis. Jag tror att det går att finna både ont och gott i världens samlade historia överlag. Det är farligt när man tänker att den ena historien, det ena arvet, är bättre än någon annans. Det leder till ett översittartänkande som förhindrar utveckling och samförstånd länder emellan.
Låt oss ta del av Sveriges historia, såväl det bra som det dåliga. Vi behöver kanske inte göra något av den kunskapen just idag, men jag tror det finns en poäng i att se vad det är som gjort att vi blivit de vi är. Och om man tycker att historia är tråkigt, då finns ju alltid Herman Lindqvist.
Ja, mycket beroende på vilka böcker jag valt att sluka. Pixi-böcker räknas inte.
Jag har, efter en period av misskött läsning, kommit igång rejält och tagit mig igenom en handfull böcker på ganska kort tid. En biografi om Marie-Antoinette gav jag mig på. Bilden av drottningen var den av Kirsten Dunst, som ju spelade Marie-Antoinette i en film för några år sedan. Hur porträttlik hon lyckades bli vet jag inte, men det är å andra sidan sekundärt. Det bidrog till att göra läsningen mer levande och det är huvudsaken. På sätt och vis var läsupplevelsen bitterljuv. Intressant och spännande, men hela tiden med en liten klump i magen, med tanke på kungaparets öde.
Därefter blev det Hermann Hesses "Stäppvargen". En rätt skruvad historia, som ändock fick mig att fundera på saker och ting på ett annat plan. Jag rekommenderar den, då språket ändå är lättläst. Innehållet kräver en viss mental bearbetning, men det är det värt.
För tillfället plöjer jag igenom Herman Lindqvists böcker om Sveriges historia. Han har fått utstå en hel del kritik, kritik som handlar om Hermans förmåga att förvränga historien, försköna och ibland helt utesluta vissa fakta. Tja, det må vara hänt. Kanske måste man ibland göra avkall på den absoluta sanningen till förmån för en bättre berättelse. Herman har trots allt öppnat ögonen på många, fått dem att intressera sig för svensk historia. Halvsann historia är ju bättre än ingen historia.
1700-talet är århundradet jag förkovrat mig i för tillfället. En dramatisk tid, med upplysning och upprorstankar groende lite varstans. Sveriges tid som stormakt var över, kungens makt begränsades, nya idéer strömmade.
Jag är inte av uppfattningen att Sveriges historia är så mycket att vara stolt över. Kungar som missbrukade sin makt, en aggressiv expansionspolitik som lämnade död och elände var än den drog fram, högt maktspel för att hålla folket på mattan och tillochmed viss delaktighet i slavhandel. Inget att slå sig på bröstet för.
Det finns många bra sidor av historien, givetvis. Jag tror att det går att finna både ont och gott i världens samlade historia överlag. Det är farligt när man tänker att den ena historien, det ena arvet, är bättre än någon annans. Det leder till ett översittartänkande som förhindrar utveckling och samförstånd länder emellan.
Låt oss ta del av Sveriges historia, såväl det bra som det dåliga. Vi behöver kanske inte göra något av den kunskapen just idag, men jag tror det finns en poäng i att se vad det är som gjort att vi blivit de vi är. Och om man tycker att historia är tråkigt, då finns ju alltid Herman Lindqvist.