Andreas Parker

Skulle ha träffat min kurator idag, men ett par timmar innan tiden för mötet ringde man från ångestmottagningen och berättade att kuratorn är sjuk och att tiden avbokas. Inte mig emot. Jag var faktiskt på väg att själv ringa och avboka. Jag kände mig inte direkt upplagd för att vända ut och in på mig själv en timme idag. Nu slapp jag alltså det. Lyckan log mot mig.

Istället valde jag en promenad i det vackra vädret, som ju mer och mer börjar likna sommarväder. Svetten jag känner efter en promenad börjar också mer och mer nå somriga mängder...

Jag fortsätter bläddra i tidningen om Bruce Springsteen min bror gav mig för några dagar sedan. Ju mer jag läser, ju mer inser jag storheten. Ja, jag har ju dyrkat honom länge, och alltså sett storheten tidigare, men att ta del av andras syn på honom är definitivt uppfriskande. Det sätter hans musik i ett annat perspektiv, många gånger.

När jag läser om Springsteen, när jag begrundar hans texter, kommer jag alltid att tänka på mina föräldrar. Springsteen skriver om vanliga människor, människor som söker sin plats i tillvaron. Precis som min mor och min far. Framförallt tänker jag på min mor, som jag växte upp med.

Jag minns ljudet av hennes klockradio som satte igång runt halvsex varje morgon. Jag kommer ihåg hennes morgonritual; kaffebryggare, morgontidning, cigarett, fixa håret... Fem dagar i veckan, ofta efter blott ett fåtal timmars sömn. Jag undrade hur hon orkade. Hur hon stod ut, vad som drev henne. Det undrar jag fortfarande. Jag ser en människa som kämpat på, trots motgångar, stora som små. Jag ser en hjälte i det tysta som alltför sällan fick den uppskattning hon förtjänade. Hon förtjänar den fortfarande, och fortfarande får hon del alldeles för sällan.

Människor bär på en drivkraft, en motivation, som hela tiden tar dem framåt. Som hela tiden håller dem vid liv. Oavsett hur de för sina liv; arbetslös, hemlös, utslagen, arbetande, rik, villaägare, bär de alla på en vilja. Om det inte vore så skulle de gett upp helt och dö knall och fall. Men de gör inte det. De sliter på. Varför?

De harvar vidare dag efter dag för att få ta del av ett löfte. Ett löfte de fått av världen, kanske av livet självt. Ett löfte om att deras tillvaro faktiskt betyder något. Att det finns en mening också för dem. Ett löfte om bättring, eller åtminstone om något hedervärt i livet.

Det är ett löfte som ofta tycks vara på väg att brytas. Motgångar, hinder och bakslag möter vi på vägen, men vi sliter på. Vi hoppas, vi tror, att det där löftet, som vi kanske tillochmed ger oss själva, en dag ska infrias. Eller att vi, när livets dagar räknas och sammanfattas, kan säga att livet och världen har hållit sitt löfte.

Det är, i det stora och i det lilla, det vackra i människor. Det beundransvärda. Hoppfullheten.