Andreas Parker

Dagarna går, veckorna går, månaderna går... Ja, så småningom går också åren. Tiden går alldeles för fort, så känns det. De senaste dagarna har jag fastnat i mitt typiska "sova hela dagarna, vara vaken hela nätterna"-mönster. Sängdags runt nio på morgonen, uppstigning framåt sjusnåret på kvällen. Det är vansinnigt, jag vet. Samtidigt är det svårt att finna anledningar att göra annorlunda. Visst, jag skulle kunna ställa klockan och gå upp och städa. Ta en promenad, träffa vänner och familj. Men... Jag orkar inte. Energin finns inte. Och visst, det beror delvis på att jag sover så som jag gör. Det är en ond cirkel, helt klart.

Likförbannat har jag gett mig tusan på att det här året ska bli bättre än föregående. 2010 ska jag ta mig vidare, 2010 ska jag göra något av mig själv och mitt liv. Men vad? Men hur? Men varför? Jag avskyr att behöva ifrågasätta det, och det kanske jag inte ens behöver göra, men jag kommer inte ifrån det. Varför ska jag anstränga mig? Är det värt det?

Suck. Jag ältar samma sörja i varenda inlägg.

Ingen kan väl ha undgått det uppmärksammade fallet i Bjästa. Inte heller jag. Jag har läst, jag har sett nyheter, men första gången jag faktiskt såg avsnittet av Uppdrag Granskning, det som drog igång allt, var alldeles nyligen. Då visste jag redan tillräckligt för att bilda mig en uppfattning om det hela, men att se allting i ett sammanhang gjorde  mig än mer upprörd, än mer äcklad.

Händelsen i Bjästa kastar ljus över något vi talar alldeles för lite om. Vad händer med våldtäktsoffer? Vad händer med förövare? Hur bör samhället reagera?

Vi vet i det här fallet vad som hänt med offret. Hon har tvingats bort från sin skola, en plats där barn ska kunna känna sig trygga, femtio mil från sin hemort. Hon har smutskastats, hon har baktalats och hon har blivit utsatt för direkta hot.

Förövaren, ett barn, har hyllats som en hjälte. Han har placerats på en piedestal som en symbol för ett rättssystem med allvarliga brister. Större delen av en liten kommun har, helt utan omsvep, tagit våldtäktsmannens parti och fortsätter enträget att framhäva pojkens oskuld. Detta trots ett erkännande!

Samhället har visat på en skrämmande flathet och enorm brist på moraliska riktlinjer och rättspatos. Skolledningen har blundat, kanske för att det är bekvämast så. En präst, som måste ses som en person med hög moral, ställer sig på förövarens sida. När samma präst konfronteras med uppgifter om en andra våldtäkt utförd av denne förövare, då är det första prästen säger: Stackars kille. Stackars kille. Okej, alla är offer här. Killen behöver vård, inget snack om saken. Men när prästen säger "stackars kille" visar han tydligt att hans sympatier ligger i första hand hos våldtäktsmannen, inte hos våldtäktsoffren. Det stinker. Sedan kan prästen göra avbön hur många gånger han orkar, han har redan visat sina rätta färger.

Det handlar om huruvida vi kan lita på en ung tjej som säger sig ha blivit våldtagen. Allt oftare när denna typ av fall prövas ifrågasätts sanningshalten i offrets historia och det är något som skrämmer mig. Okej, visst. Det förekommer lögner och falska anklagelser, Det vore naivt att tro annat. Men när ifrågasättandet sakta men säkert blir norm, då är det dags att börja tänka till. När trovärdigheten hela tiden betvivlas, då tar samhället redan från början mer ställning för den anklagade än för den anklagande. Därigenom sätts offret i underläge och tvingas kämpa ännu hårdare för att nå upprättelse.

Jag menar att vi alltid måste utgå från att våldtäktsanmälningar är äkta. Utredningen får visa om det föreligger på annat sätt. När samhället ifrågasätter anmälningar, vad säger det till tjejer och kvinnor? Det säger att samhället (och jag är medveten om att det är ett ganska luddigt begrepp) tror att tjejer och kvinnor kan tänka sig att anmäla någon för våldtäkt bara "för att". Att tjejer och kvinnor är beredda att utsätta en oskyldig människa för förhör, rättegångar och psykisk vånda bara för att det är kul, mer eller mindre. Att tjejer och kvinnor inte har mer medkänsla än så. Den synen måste förändras.

Att just Bjästa-fallet har blivit så stort som det har blivit är förbryllande. Att förövaren får så mycket stöd är minst sagt underligt. Det här fallet är ju redan klart! Killen har erkänt, det finns övertygande DNA-bevisning från den andra våldtäkten... Vad mer kan man begära?

Inslaget i Uppdrag Granskning gavs underrubriken "Den andra våldtäkten". Det är en skrämmande passande titel, för det är precis vad det handlar om. Först ett fysiskt övergrepp, sedan en utdragen mental attack. Och det här är inte det enda fallet. Långt ifrån. Många, många våldtäktsoffer går igenom precis samma sak.

Hur många våldtäkter anmäls aldrig? Vi vet att det är många. Jag tvivlar på att fler kommer att anmäla om vi inte blir bättre på att ge offren stöd och rättvisa. Vi måste tänka om. Vi måste visa medkänsla. Vi måste tro.