Andreas Parker

2010-03-22
21:10:17

Lindansare...

Det känns som att mitt liv ger sken av att vara stillsamt. Jo, jag tror det. Det kan tyckas som att det är lugnt, stilla, tyst. Och visst, det kanske det är. Jag gör inte mycket om dagarna. Idag har jag sovit i stort sett hela dagen (det ska tilläggas att jag inte somnade förrän efter sju i morse) och inte så mycket mer än så. Dagarna flyter ihop. Det tog ett tag innan jag insåg att det är måndag idag. Inte tisdag. Det är en jämntjock massa av regelbundet... Ingenting.

Tittar man djupare än så, i min själ (ja, det låter galet pretentiöst...), då ser man något helt annat. Där är det kaos, vansinne och tumult. En evig kamp för att stå ut med att vara jag. Att acceptera att jag är den jag är. Och... Tja, just nu är det en förbannad röra även utanför mitt skal. Jag bär på en ständig oro, en ständig rädsla för vad framtiden bär med sig. På hur framtiden kommer att se ut för de människor jag bryr mig om och älskar.

Det är som att mina destruktiva tankar ligger lager på lager. Lyckas jag komma förbi det första lagret kommer nästa våg av oro och ångest. Jag kan liksom aldrig andas ut, det är alltid något. Mediciner håller mig skapligt flytande, men det är en bräcklig flotte jag bärs av.

Jag går på lina och jag är livrädd att falla av.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: