Andreas Parker

Vad är det som gör att man tycker om en viss låt? Är det texten, melodin eller något helt annat? Oftast är det nog en kombination av dessa, men inte sällan finns det en liten del av en låt man gillar extra mycket. En del som helt enkelt har "det". Gary Mulholland nämner några sådana stunder i boken "This Is Uncool: The 500 Greatest Singles since Punk and Disco". Ett exempel är The Clash och deras version av "I Fought The Law". Runt 1.23 in i låten, under textraden "robbing people with a six gun", hörs virveltrumman ljuda ta-ta-ta-ta-ta-ta. Det är ett riktigt rysningsmoment, något som ofelbart får mig att inse varför jag älskar musik.

Bruce Springsteen har givetvis hur många sådana som helst. Rent spontant kommer jag att tänka på "Born To Run" och textraden "Someday girl, I don't know when, we're gonna get to that place where we really want to go and we'll walk in the sun, but till then tramps like us baby we were born to run". Det sista stycket där; 'baby, we were born to run'... Magiskt. Det innehåller mer livslust, mer glädje, mer passion, mer desperation, mer kärlek... Mer av allt, än historiens samlade låtskatt tillsammans. Om jag författat en sådan text skulle jag förmodligen byta inriktning helt därefter, för hur toppar man perfektion?

Slutet på kents "747" är en annan höjdare. Det instrumentala, den vackra melodin, som skulle kunna hålla på i timmar utan att jag tröttnar.