21:42:36
Skolminnen...
Ofta när jag tänker på min skolgång minns jag den som inte alltför avlägsen. Att det inte är så längesedan jag gick i skolan. När jag tänker lite längre inser jag att det faktiskt är en del år sedan... Jag tog studenten för 12 år sedan. 12 år! Jag började i första klass 1985. Det är 25 år sedan. T-j-u-g-o-f-e-m!!! Jösses Amalia.
Skolan jag spenderade mina sex första skolår i var en ganska typisk svensk sjuttiotalsinrättning. Skolan finns fortfarande kvar, men är fixad på både utsida och insida, så jag antar att den inte är så typisk längre. Nåväl. Samma typ av skola, samma stil rent byggnadsmässigt, fanns på flera platser i Västerås. Förmodligen också i hela landet, då den lite tråkiga halvfunkis-stilen bredde ut sig på 70 talet.
Även om det är en evighet sedan jag besökte min gamla skola... Förresten, jag kan ju lika gärna nämna den vid namn. Det är knappast hemligt. Okej, även om det är en evighet sedan jag besökte Hällbyskolan kan jag fortfarande minnas många av intrycken. Dofterna. Det sunkiga plastgolvet, nedtrampat och översprunget av tusen och åter tusen fötter, med eller utan strumpor och/eller skor. Vill minnas att det förekom främst två typer av golv; det lite ljusare i bland annat tamburen och det något mörkare i till exempel matsalen.
Klassrummen, och många av de utrymmen som förenade dem, begagnade sig istället av heltäckningsmatta. Sådana ser man inte så mycket av numera, eller hur? Inpyrd av svett och andra icke namngivna vätskor (och hederligt smuts) luktade mattan på ett ganska speciellt sätt, vill jag minnas. Och damm! Ständigt detta damm som samlades i mattans varenda fiber. Ett helvete för en allergiker.
Något vi hade roligt åt var den statiska elektricitet mattan i kombination med strumpbeklädda fötter genererade. Släpade man fötterna mot mattan tillräckligt mycket blev man tillräckligt laddad för att kunna utdela en smärre stöt. Sprak! Ja, ungefär så låter väl en stöt? Typ.
Möblerna var klumpiga och kantiga, inte sällan rödmålade. Varför just färgen röd var populär vet jag inte. Kan det ha något med de politiska strömningarna att göra? Nej, givetvis inte. Någon måtta på konspirationsteorierna får det vara.
Hällbyskolan har alltid framhållit vikten av litteratur. Att läsa var en självklarhet om du var (och är) elev på Hällby (som vi i regel kallade Hällbyskolan; kort och gott Hällby). Under en period delade klassföreståndaren in hela klassen (jag menar nu min klass, såklart) i par efter hur pass bra vi läste. De bättre paren klarade sig själva i större utsträckning än de lite sämre, vilket gjorde att den knappa personalstyrkan kunde sätta in åtgärder där de bäst behövdes.
Jag parades ihop med den coola killen i klassen, något jag blev både förvånad och hedrad av. Att läraren inte lade några sådana värderingar i indelningen brydde jag mig inte om. Jag var med den häftigaste killen i klassen. Kanske, kanske kunde detta ge mig några tuffhetspoäng.
Det gjorde det nog inte.
Så det lästes en hel del. Läste vi inte själva så läste läraren högt för hela klassen. Tidiga vintermornar med tända ljus och en spännande berättelse mins jag med värme. Inte bara för att ljusen brann på våra bänkar, bara några decimeter ifrån oss...
Minnen som däremot inte ger mig den varma och mjuka känslan inombords är de utflykter vi alltid skulle tvingas ut på. Oavsett väder. Om det var bestämt att en viss dag skulle vara friluftsdag, då var det så. Sedan kunde det regna, hagla eller blåsa orkanvindar, alla skulle ut. Jag har alltid varit betydligt mer bekväm av mig än att jag kan se tjusningen i en skogsvandring med tillhörande matsäck. Termosvarm choklad och svettig Skogaholm. Små frusna fingrar som krampaktigt håller i mugg och smörgås. Värk i ben och fötter.
Många fina skolminnen har jag, men lervälling och annan sörja hör inte dit.
Skolan jag spenderade mina sex första skolår i var en ganska typisk svensk sjuttiotalsinrättning. Skolan finns fortfarande kvar, men är fixad på både utsida och insida, så jag antar att den inte är så typisk längre. Nåväl. Samma typ av skola, samma stil rent byggnadsmässigt, fanns på flera platser i Västerås. Förmodligen också i hela landet, då den lite tråkiga halvfunkis-stilen bredde ut sig på 70 talet.
Även om det är en evighet sedan jag besökte min gamla skola... Förresten, jag kan ju lika gärna nämna den vid namn. Det är knappast hemligt. Okej, även om det är en evighet sedan jag besökte Hällbyskolan kan jag fortfarande minnas många av intrycken. Dofterna. Det sunkiga plastgolvet, nedtrampat och översprunget av tusen och åter tusen fötter, med eller utan strumpor och/eller skor. Vill minnas att det förekom främst två typer av golv; det lite ljusare i bland annat tamburen och det något mörkare i till exempel matsalen.
Klassrummen, och många av de utrymmen som förenade dem, begagnade sig istället av heltäckningsmatta. Sådana ser man inte så mycket av numera, eller hur? Inpyrd av svett och andra icke namngivna vätskor (och hederligt smuts) luktade mattan på ett ganska speciellt sätt, vill jag minnas. Och damm! Ständigt detta damm som samlades i mattans varenda fiber. Ett helvete för en allergiker.
Något vi hade roligt åt var den statiska elektricitet mattan i kombination med strumpbeklädda fötter genererade. Släpade man fötterna mot mattan tillräckligt mycket blev man tillräckligt laddad för att kunna utdela en smärre stöt. Sprak! Ja, ungefär så låter väl en stöt? Typ.
Möblerna var klumpiga och kantiga, inte sällan rödmålade. Varför just färgen röd var populär vet jag inte. Kan det ha något med de politiska strömningarna att göra? Nej, givetvis inte. Någon måtta på konspirationsteorierna får det vara.
Hällbyskolan har alltid framhållit vikten av litteratur. Att läsa var en självklarhet om du var (och är) elev på Hällby (som vi i regel kallade Hällbyskolan; kort och gott Hällby). Under en period delade klassföreståndaren in hela klassen (jag menar nu min klass, såklart) i par efter hur pass bra vi läste. De bättre paren klarade sig själva i större utsträckning än de lite sämre, vilket gjorde att den knappa personalstyrkan kunde sätta in åtgärder där de bäst behövdes.
Jag parades ihop med den coola killen i klassen, något jag blev både förvånad och hedrad av. Att läraren inte lade några sådana värderingar i indelningen brydde jag mig inte om. Jag var med den häftigaste killen i klassen. Kanske, kanske kunde detta ge mig några tuffhetspoäng.
Det gjorde det nog inte.
Så det lästes en hel del. Läste vi inte själva så läste läraren högt för hela klassen. Tidiga vintermornar med tända ljus och en spännande berättelse mins jag med värme. Inte bara för att ljusen brann på våra bänkar, bara några decimeter ifrån oss...
Minnen som däremot inte ger mig den varma och mjuka känslan inombords är de utflykter vi alltid skulle tvingas ut på. Oavsett väder. Om det var bestämt att en viss dag skulle vara friluftsdag, då var det så. Sedan kunde det regna, hagla eller blåsa orkanvindar, alla skulle ut. Jag har alltid varit betydligt mer bekväm av mig än att jag kan se tjusningen i en skogsvandring med tillhörande matsäck. Termosvarm choklad och svettig Skogaholm. Små frusna fingrar som krampaktigt håller i mugg och smörgås. Värk i ben och fötter.
Många fina skolminnen har jag, men lervälling och annan sörja hör inte dit.