Andreas Parker

Jag har nyss kollat klart på Henrik Schyfferts briljanta föreställning om 90-talet. Jag har ju tidigare skrivit om att 90-talet är på väg tillbaka, och det är ingen observation jag kan ta någon som helst cred för. Det är allmänt känt att det är dags för en revival. Schyffert får mig att fundera på hur denna comeback kommer att te sig. För, precis som Henrik säger, var ironin det som gällde under årtiondet. Allt var töntigt, allt skulle drivas med. Så hur behandlas 90-talet idag? Kommer vi att se på den tiden kärleksfullt och verkligen mena det, eller kommer vi att säga att det var en bra tid, fast utan att egentligen tycka det?

Jag är en nostalgiker av stora mått, något jag ibland tycker är en smula pinsamt. När andra går vidare i sina liv, och nästan totalt glömmer bort vad som hände för fem eller tio år sedan, håller jag fast vid mina yngre år. Jag hyllar det som var och saknar vänner jag hade då. Saker jag gjorde då. Jag har liksom stannat upp och lever i en naiv förhoppning att det kan bli som förr igen. Jag vet att det inte kan det, men ändå. Jag drömmer. Och det är det som är en smula skämmigt. När ska jag gå vidare?

Henrik Schyffert avslutar sin föreställning med att poängtera att 90-talet faktiskt var jävligt kul. Att det gjordes bra film och bra musik på den tiden. Han visar ett bildspel med ett gäng 90-talsprofiler. Jag blir alldeles varm i kroppen. Rörd.

Visst, mycket var inte bra på 90-talet. Men nu, med lite distans till det, hoppas jag att vi alla kan se tillbaka och faktiskt erkänna att det fanns bra grejer också. Grunge var inte bara en image; det var faktiskt en hel del bra musik. Twin Peaks var och är en fantastisk TV-serie. MTV producerade en del roligt. Oasis var förbannat bra (det tog lång tid för mig att erkänna; jag var alldeles för punk på den tiden...). Pamela Anderson var faktiskt snygg. Seinfeld rules.
Tarantino skakade liv i filmen.

Och jo, Ace Of Base var bra på riktigt.