Andreas Parker

2009-02-19
01:38:39

Vem är jag...?

Ibland undrar jag hur jag ens orkar slå upp ögonen när jag vaknar. Vissa dagar är bara fel, så fel. Och ibland är det svårt att sätta fingret på exakt vad som är fel. Man bara vet att det är det. Känslan av att något inte stämmer är ständigt närvarande. Det är ansträngande att inte finna svar, ty en stor del av poängen med allt är väl att vi ska finna svar?

Vi ska finna oss själva, ta reda på vad vi vill, vad vi tycker, vem vi älskar etc. Livet är ett sökande, men allt som oftast känner jag att jag famlar i mörker. Jag önskar att jag kunde säga att jag letat färdigt, åtminstone i stor utsträckning. Jag har ju trots allt varit vuxen ett antal år nu, och de flesta av mina jämnåriga kamrater har nått fram till fasta punkter i tillvaron. Men jag är inte säker. Jag är inte säker på någonting, tycks det.

Jag tror jag hade bättre koll på mig själv när jag gick i nian än jag har nu. Den perioden innebar givetvis också den ett sökande, men då kunde jag åtminstone finna identitet i den riktning mitt sökande ledde mig. Idag har jag svårt att se någon riktning överhuvudtaget.

Jag har förlorat mig själv i drivor av piller, mängder av terapitimmar, många dagar i svår depression och kaloriräknande. Mina konturer har sedan länge nötts ut av en destruktivitet jag inte undkommer.

De frågar mig om jag vill bli frisk och jag svarar ja. Men svarar jag så för att jag verkligen vill eller för att det är vad jag vet att de vill höra? Jag vill givetvis inte vara sjuk, men eftersom jag inte kan få grepp om vem jag är när jag är frisk tenderar jag att envist hålla fast vid det sjuka. Och det är ju, när man tänker efter, inte så ologiskt. Att välja det kända före det okända, det är något mänskligt och naturligt.

Men jag svarar ja, ty jag hoppas (och kanske tror) att det finns något bättre än det här. Att även jag kan nå en plats där jag trivs, där jag kan andas, där jag kan utvecklas. Så många andra har ju hittat dit. Men nu när jag skriver det, nu när jag ser det... Det låter som en utopi, inte sant? Hur ska jag, efter så många år, lyckas förändra mitt liv så? jag menar, det handlar ju om att i stort sett vända uppochner på min nuvarande tillvaro! En fullständig förändring. Jag svarar ja, men tror kanske inte på det.

Vem är jag nu? Vem är jag sedan?
Kommentar:
2009-02-20 @ 00:25:25
#1: jennie

du är en snäll människa. omtänksam. lojal.

du har det godaste hjärtat!

kram.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: