23:49:54
Ensamhetstwitter...?
Dags för gruppterapi imorgon igen. Jag skippade ju förra gången, så nu måste jag allt se till att komma iväg. Hoppas jag inte har halkat efter och blivit petad ur gemenskapen...
Jag har funderat på det där med Twitter. Alla twittrar numera. Nåja, inte alla. Men det är onekligen en trend. Och nanobloggar. Av någon anledning tror alla att alla är tillräckligt intressanta för att alla ska vilja ha koll. På alla. Hänger ni med?
Jag är inte så mycket bättre, absolut inte. Jag dagbokar och fläker ut mig på nätet, men jag anser ändå att jag i viss mån försöker fylla mina inlägg med en viss substans och inte bara futtiga uppdateringar om hur fint väder det är eller vilken låt jag lyssnar på.
Men varför denna hysteriska vilja att vara offentlig? Jag tror att internet generellt ligger till grund för det. Med internet började människor känna sig mindre isolerade, mindre anonyma. På ett bra sätt. Världen blev mindre, möjligheten att kommunicera ökade. Och därmed också viljan, och behovet, att göra sig själv tillgänglig för kommunikation. Inget fel i det.
Men ljuger vi inte för oss själva när vi tror att vi är så himla intressanta? Och, kanske ännu viktigare, finns det inte en risk att vi blir FÖR offentliga, FÖR öppna, FÖR tillgängliga? Jag vet inte om vi inser konsekvenserna av att lämna ut sig själv så pass. Vi har inte sett det än.
Men värst av allt är ändå att vi, trots all möjlighet till kommunikation, tycks komma allt längre från varandra. Alla känner alla, men har vi egentligen några vänner? Vi skapar en värld av digitala bokstäver som ersättning för genuin kontakt. Tillvaron blir kallare. Vi tar oss inte längre tid att umgås. Vi twittrar oss till ensamhet. Cirkeln sluts.
Jag vet inte. Kanske läser jag in alldeles för mycket i det. Kanske är jag för gammalmodig.
Kanske är jag för... Gammal.
Jag har funderat på det där med Twitter. Alla twittrar numera. Nåja, inte alla. Men det är onekligen en trend. Och nanobloggar. Av någon anledning tror alla att alla är tillräckligt intressanta för att alla ska vilja ha koll. På alla. Hänger ni med?
Jag är inte så mycket bättre, absolut inte. Jag dagbokar och fläker ut mig på nätet, men jag anser ändå att jag i viss mån försöker fylla mina inlägg med en viss substans och inte bara futtiga uppdateringar om hur fint väder det är eller vilken låt jag lyssnar på.
Men varför denna hysteriska vilja att vara offentlig? Jag tror att internet generellt ligger till grund för det. Med internet började människor känna sig mindre isolerade, mindre anonyma. På ett bra sätt. Världen blev mindre, möjligheten att kommunicera ökade. Och därmed också viljan, och behovet, att göra sig själv tillgänglig för kommunikation. Inget fel i det.
Men ljuger vi inte för oss själva när vi tror att vi är så himla intressanta? Och, kanske ännu viktigare, finns det inte en risk att vi blir FÖR offentliga, FÖR öppna, FÖR tillgängliga? Jag vet inte om vi inser konsekvenserna av att lämna ut sig själv så pass. Vi har inte sett det än.
Men värst av allt är ändå att vi, trots all möjlighet till kommunikation, tycks komma allt längre från varandra. Alla känner alla, men har vi egentligen några vänner? Vi skapar en värld av digitala bokstäver som ersättning för genuin kontakt. Tillvaron blir kallare. Vi tar oss inte längre tid att umgås. Vi twittrar oss till ensamhet. Cirkeln sluts.
Jag vet inte. Kanske läser jag in alldeles för mycket i det. Kanske är jag för gammalmodig.
Kanske är jag för... Gammal.
Hoppas allt är bra med dig :)