11:55:44
Gammalt blir till nytt!
Jag vill passa på att be mina läsare från Sockerdricka och Arosportalen om ursäkt. Jag kommer nämligen till och från att posta inlägg jag tidigare postat där, här på bloggen också. De eventuella nya läsare som har hittat hit har ju inte läst de inläggen och quite frankly, om jag redan har rört vid ett ämne som känns aktuellt igen, varför skriva ett helt nytt inlägg? Jupp, jag är så lat.
Nåväl, här kommer några sådana inlägg. All feedback uppskattas enormt!
Minns ni hur kärleken var när ni var unga? Det var lättare då, inte sant? Får jag chans på dig, sedan var det klart. Inget velande fram och tillbaka, inget känna efter, inget dejtande. Ja eller nej. Ihop eller inte. Raka rör, korten på bordet och alla andra klyschor.
Jag fick dock aldrig någon lapp som många andra. Nej, jag blev tillfrågad via bud, vilket, nu när jag tänker på det, är lyxigare. Det kräver ju lite mer än bara en bit papper. A ber B fråga C om A får chans på C. Klurig ekvation. Förresten, säger ni "har jag chans"? Vissa gör ju det. Det kanske är en lokal dialektal grej, för här har vi alltid sagt "får jag chans". Skitsamma, det är ett sidospår. Att fråga chans på ett så blygt sätt är ju egentligen ingen vidare start på ett förhållande, eftersom experter hävdar att kommunikation är a och o. - Jaha, hur träffades ni då? - Jo, det började med att hon inte vågade prata med mig och... där är vi ännu. Ah, den kärleken.
Men det där med kärlek är svårt. Som sagt; framförallt när vi blir äldre. Vi ska kunna tyda signaler, något jag aldrig har varit bra på. En del av mina vänner påstår att jag sumpat flera chanser just för att jag inte snappat upp vibbarna. De intresserade tjejerna har helt enkelt gett upp och gått vidare. Jag vettetusan om det stämmer, eftersom jag är usel på att tyda signaler. Jag sa ju det! Nej, med mig gäller det att vara övertydlig. Är du intresserad? Skrik det i mitt öra eller skriv det på min ytterdörr, anars lär jag missa det. Eller kanske har har Mony Python en poäng i sin klassiska trudelutt; Sit on my face and tell me that you love me. Inget säger ju "jag älskar dig" som ett sköte i ansiktet, right?
Jag bär på ständig rädsla. En rädsla som paralyserar mig och hindrar mig från att vara den jag vill vara, eller från att åtminstone försöka vara den jag vill vara.
Jag är fruktansvärt rädd för att jag aldrig ska finna trygghet i mig själv. Att jag aldrig ska kunna acceptera att jag är som jag är, hur det nu är. Jag hatar min kropp, mitt utseende, mitt sätt, mitt inre, mitt yttre... Nja. Rätt ska vara rätt. Jag tycker mindre illa om vissa aspekter. Jag kan tycka rätt bra om åsikter jag har, men å andra sidan är ju åsikter inte "jag". Åsikter är något vi skaffar oss, och hur mycket vi än känner att de är en del av oss går det aldrig att komma ifrån att de egentligen inte är mer än en accessoar. Nej, det som är JAG, det innersta, sanna jaget... Det har jag väldigt svårt för. Okej att jag hatar det yttre. Det är ju faktiskt möjligt att förändra. Men jag tror ärligt talat inte att det gör någon skillnad. Blir jag lycklig av att ha en tvättbräda till mage? En mindre näsa? Hårig bringa? Även om jag skulle göra dylika förändringar (fast i ärlighetens namn klarar jag mig utan en hårig bringa...) skulle de nog bara skänka tillfredsställelse initialt. Verkligheten kommer alltid ikapp; jag är fortfarande den jag är. Samma Andreas som jag tyckte illa om innan förändringen. Vad gör jag om jag aldrig lär mig att leva med mig själv? Jag kan inte fly från den är. Jag vill inte dö, men jag vet heller inte om jag står ut med livet som det är. Jag slits mellan ytterligheter och jag är ständigt på vippen att tappa balansen.
När jag träffar tjejer är jag också rädd, oftast. Rädd för att jag på något sätt ska sända signaler som säger att jag är det minsta intresserad av något mer än bara vänskap. Min grundtanke är hela tiden att tjejer som känner sådana vibbar vänder mig ryggen direkt och lämnar mig därmed helt utan vänskap. Jag gör allt jag kan för att det inte ska hända, för jag har dem mycket hellre som vänner än inte alls. Så länge jag bara är en vän är jag harmlös, jag är inte killen som ska vara kär eller ens visa sådana känslor. Då flyr de fältet. Om jag någonsin blir kär på riktigt? Jag tänker inte ens tanken. Det finns inte. Det får inte hända.
Jag kollade på MTV för en stund sedan. Jag vet, det hör inte till vanligheterna. Nåväl. Det som visades var ett program om skönhetsoperationer. Inget nytt under solen, tragiskt som vanligt. Men det som verkligen störde mig var hur okritiskt kirurgin granskades. Personerna i programmet berättade hur nöjda de var och att man genast ska se till ordna ingrepp om man är missnöjd med något. Inget i programmet balanserade budskapet. MTV tar helt tydligt inget ansvar för vilket budskap de sänder ut (det kanske tillochmed är så att MTV ställer sig bakom de sjuka skönhetsidealen), trots att tittarna blir allt yngre. Det är skrämmande. MTV har en stor genomslagskraft, de borde använda den till något positivt istället.
Fast jag borde ju inte bli förvånad. MTVs nedåtgående spiral började för flera år sedan. Jag minns en tid då MTV News tog upp en del viktiga nyheter emellanåt. Det sker inte längre. I fredags var det premiär för den spekulativa dokusåpatävlingen (är det ett ord?) A Shot At Love with Tila Tequila. Jag ska inte sabba slutet för er, men jag kan säga att serien är en lång väg mot... ingenting. I mina ögon är det hela bara en ursäkt för att visa lättklädda tjejer som hånglar med varandra. Inte för att det är något fel med det! Och The Hills? Vad i helvete är det för något? Vet de medverkande själva om det? Skiten känns lågbudget, trots att det förmodligen pumpas in stora summor. Skådisarna... De agerar inte ens. En kamera filmar när de beter sig som stereotypiska rika Hollywood-teens. That's it.
MTV makes me wanna smoke crack indeed.
Nåväl, här kommer några sådana inlägg. All feedback uppskattas enormt!
Minns ni hur kärleken var när ni var unga? Det var lättare då, inte sant? Får jag chans på dig, sedan var det klart. Inget velande fram och tillbaka, inget känna efter, inget dejtande. Ja eller nej. Ihop eller inte. Raka rör, korten på bordet och alla andra klyschor.
Jag fick dock aldrig någon lapp som många andra. Nej, jag blev tillfrågad via bud, vilket, nu när jag tänker på det, är lyxigare. Det kräver ju lite mer än bara en bit papper. A ber B fråga C om A får chans på C. Klurig ekvation. Förresten, säger ni "har jag chans"? Vissa gör ju det. Det kanske är en lokal dialektal grej, för här har vi alltid sagt "får jag chans". Skitsamma, det är ett sidospår. Att fråga chans på ett så blygt sätt är ju egentligen ingen vidare start på ett förhållande, eftersom experter hävdar att kommunikation är a och o. - Jaha, hur träffades ni då? - Jo, det började med att hon inte vågade prata med mig och... där är vi ännu. Ah, den kärleken.
Men det där med kärlek är svårt. Som sagt; framförallt när vi blir äldre. Vi ska kunna tyda signaler, något jag aldrig har varit bra på. En del av mina vänner påstår att jag sumpat flera chanser just för att jag inte snappat upp vibbarna. De intresserade tjejerna har helt enkelt gett upp och gått vidare. Jag vettetusan om det stämmer, eftersom jag är usel på att tyda signaler. Jag sa ju det! Nej, med mig gäller det att vara övertydlig. Är du intresserad? Skrik det i mitt öra eller skriv det på min ytterdörr, anars lär jag missa det. Eller kanske har har Mony Python en poäng i sin klassiska trudelutt; Sit on my face and tell me that you love me. Inget säger ju "jag älskar dig" som ett sköte i ansiktet, right?
Jag bär på ständig rädsla. En rädsla som paralyserar mig och hindrar mig från att vara den jag vill vara, eller från att åtminstone försöka vara den jag vill vara.
Jag är fruktansvärt rädd för att jag aldrig ska finna trygghet i mig själv. Att jag aldrig ska kunna acceptera att jag är som jag är, hur det nu är. Jag hatar min kropp, mitt utseende, mitt sätt, mitt inre, mitt yttre... Nja. Rätt ska vara rätt. Jag tycker mindre illa om vissa aspekter. Jag kan tycka rätt bra om åsikter jag har, men å andra sidan är ju åsikter inte "jag". Åsikter är något vi skaffar oss, och hur mycket vi än känner att de är en del av oss går det aldrig att komma ifrån att de egentligen inte är mer än en accessoar. Nej, det som är JAG, det innersta, sanna jaget... Det har jag väldigt svårt för. Okej att jag hatar det yttre. Det är ju faktiskt möjligt att förändra. Men jag tror ärligt talat inte att det gör någon skillnad. Blir jag lycklig av att ha en tvättbräda till mage? En mindre näsa? Hårig bringa? Även om jag skulle göra dylika förändringar (fast i ärlighetens namn klarar jag mig utan en hårig bringa...) skulle de nog bara skänka tillfredsställelse initialt. Verkligheten kommer alltid ikapp; jag är fortfarande den jag är. Samma Andreas som jag tyckte illa om innan förändringen. Vad gör jag om jag aldrig lär mig att leva med mig själv? Jag kan inte fly från den är. Jag vill inte dö, men jag vet heller inte om jag står ut med livet som det är. Jag slits mellan ytterligheter och jag är ständigt på vippen att tappa balansen.
När jag träffar tjejer är jag också rädd, oftast. Rädd för att jag på något sätt ska sända signaler som säger att jag är det minsta intresserad av något mer än bara vänskap. Min grundtanke är hela tiden att tjejer som känner sådana vibbar vänder mig ryggen direkt och lämnar mig därmed helt utan vänskap. Jag gör allt jag kan för att det inte ska hända, för jag har dem mycket hellre som vänner än inte alls. Så länge jag bara är en vän är jag harmlös, jag är inte killen som ska vara kär eller ens visa sådana känslor. Då flyr de fältet. Om jag någonsin blir kär på riktigt? Jag tänker inte ens tanken. Det finns inte. Det får inte hända.
Jag kollade på MTV för en stund sedan. Jag vet, det hör inte till vanligheterna. Nåväl. Det som visades var ett program om skönhetsoperationer. Inget nytt under solen, tragiskt som vanligt. Men det som verkligen störde mig var hur okritiskt kirurgin granskades. Personerna i programmet berättade hur nöjda de var och att man genast ska se till ordna ingrepp om man är missnöjd med något. Inget i programmet balanserade budskapet. MTV tar helt tydligt inget ansvar för vilket budskap de sänder ut (det kanske tillochmed är så att MTV ställer sig bakom de sjuka skönhetsidealen), trots att tittarna blir allt yngre. Det är skrämmande. MTV har en stor genomslagskraft, de borde använda den till något positivt istället.
Fast jag borde ju inte bli förvånad. MTVs nedåtgående spiral började för flera år sedan. Jag minns en tid då MTV News tog upp en del viktiga nyheter emellanåt. Det sker inte längre. I fredags var det premiär för den spekulativa dokusåpatävlingen (är det ett ord?) A Shot At Love with Tila Tequila. Jag ska inte sabba slutet för er, men jag kan säga att serien är en lång väg mot... ingenting. I mina ögon är det hela bara en ursäkt för att visa lättklädda tjejer som hånglar med varandra. Inte för att det är något fel med det! Och The Hills? Vad i helvete är det för något? Vet de medverkande själva om det? Skiten känns lågbudget, trots att det förmodligen pumpas in stora summor. Skådisarna... De agerar inte ens. En kamera filmar när de beter sig som stereotypiska rika Hollywood-teens. That's it.
MTV makes me wanna smoke crack indeed.