Andreas Parker

Hur länge klarar man av att leva ett icke-liv innan det till slut rinner över fullständigt? Innan det slutgiltiga nederlaget inför det faktum att bristen på stimulans och mänsklig kontakt inträder? Är det möjligt att leva som (i det närmaste) eremit utan att bli galen?

Jag har inte umgåtts med vänner på flera veckor. Närmare två månader, kanske mer. Knappt pratat i telefon med någon av dem heller. Om jag gör något sker det tillsammans med min bror eller min syster, vilket förvisso inte är så illa det heller. Men det är inte samma sak. Jag har fastnat i en rutinmässig ensamhet, en delvis påtvingad tillvaro helt utan mening. Och... Jag vet inte hur länge till jag klarar av det. Jag vet inte ens hur jag ska byta spår, hitta nya vägar. Vet någon hur det skulle kunna gå till? Hur börjar jag?

Jag har vänner. Men jag träffar dem aldrig. Jag vet inte om också mina vänner lever asociala liv, om än med sina respektive partners och ibland barn. Kanske är det så. Hur som helst umgås inte vi. Visst, det ska erkännas att jag inte varit bra på att höra av mig under en tid. Men det beror på att jag är osäker på om någon ens vill veta av mig längre. De vet var de har mig, jag har sagt vid ett flertal tillfällen att jag gärna hittar på något och att jag alltid har tid. Jag låter dem veta att de kan ringa mig när som helst och att det är helt upp till dem om och när de vill träffas. Min telefon är alltjämt tyst, och min slutsats är således att de inte vill träffa mig. En slutsats som enligt mig inte är helt galen.

Jag dömer ingen. Jag har full förståelse för att man väljer att inte träffa mig. Kanske har jag förändrats, kanske har mina vänner förändrats. Kanske orkar de inte med mig. Det finns många anledningar till att människor glider ifrån varandra. Som sagt, jag dömer ingen. Men faktum kvarstår; jag lever inget liv. Åtminstone inte det liv jag vill leva. Finns det något jag kan göra för att nå en förändring? Träffa nya vänner, en meningsfullhet. Är det enda alternativet att gå på krogen och hoppas att jag träffar någon jag funkar med och att den personen inte ignorerar mig dagen efter när alkoholen runnit ut?

Något som spär på helvetet är också att jag vet att jag framstår som patetisk, som en jävla grin-Olle. Jag hatar mig själv för det, men det förändrar inget. Som sagt, det bara förvärrar. Jag vill inte vara den jag är, men jag har blivit det av olika anledningar. Om jag ens är någon. Ibland känner jag mig som ett ingenting, något som bara flyter strax under alla människor som faktiskt lever.

Hur blir jag någon? Hur hittar jag ett liv som faktiskt är meningsfullt och lustfyllt? Går det?