Andreas Parker

2008-07-30
00:36:20

När jag gick i skolan...

Tisdagens värd i P1s Sommar, Martina Lowden, berättar om sin tid i skolan. Det får mig att tänka på min egen skolgång, mina egna upplevelser. Jag tror inte att jag på något sätt var unik i skolan, eller att jag var mer eller mindre utsatt än någon annan. Men jag hävdar med bestämdhet att det finns, och har alltid funnits, de som haft det lättare och de som haft det svårare i skolan.

Mitt tidigaste skolminne är att jag skolkar. Redan i första klass gav jag mig av, ovillig att acceptera den nya roll jag blivit tilldelad; den som skolelev. Mest av allt var jag rädd. Jag vet inte om det är för att jag är långsam i starten. Kanske dröjde det länge för mig att ens känna mig trygg på dagis och att jag inte på långa vägar var mogen att ta mig an skolan, trots att jag nått skolålder. För om det var något jag hade problem med i skolan var det just den. Tryggheten. Den fanns där, det gjorde den, och med tiden blev den givetvis större. På sina ställen. Men ofta mötte jag nya uppgifter, nya övningar, nya lärare, med skepsis och oro. Kanske var det inte så mycket ett ifrågasättande av poängen med skolan, utan mer ett ifrågasättande av min egen duglighet. Jag kan inte det här, jag kommer aldrig att lära mig det. Det bär jag med mig än idag. Alla tvivel. Alla tveksamheter kring min egen kompetens.

Men det var samtidigt en smula paradoxalt i skolan, och i mina relationer till de andra i klassen. När jag började skolan kunde jag redan läsa, vilket förvisso inte är ovanligt, men inte heller något alla kan. I min klass var det definitivt inte vanligt att kunna läsa redan första skoldagen. Men jag kunde och på sätt och vis gav det mig ett försprång. Men kanske gjorde det också att känslan av utanförskap blev ännu större. Jag var inte som de andra. Även det är något jag har burit med mig genom livet. Jag är inte som de andra. Tack och lov har jag med tiden lärt mig att nyansera det hela ganska kraftigt. Som barn, i en utsatt miljö, är det lätt att känna sig väldigt ensam. Det är jag, och så är det alla andra. Alla andra, de är en klump, de är alla likadana. Nu vet jag att det inte är så enkelt. Alla är vi ensamma i viss mån. Ingen är som alla andra. Men som barn var det som sagt inte fullt så enkelt. Jag kunde läsa, det kunde inte alla andra. Och, har jag förstått genom åren, jag var kanske inte så korkad trots allt. Kanske, bara kanske, var jag kanske lite smartare än många andra. Inte vad gäller allt, för Gud vet att jag är fullständigt oduglig när det handlar om matematik och geografi! Men i vissa avseenden tyckte jag mig se att jag låg ett eller två steg före. Att jag tänkte mer vuxet i vissa lägen.

Det skapade problem. Jag var annorlunda, jag kände mig annorlunda. Och eftersom du som barn vill vara som alla andra, eftersom alla andra är så bra, kände jag mig sämre. Jag dög inte, jag passade inte in i deras skara av duglighet. Jag hade därför svårt att ta in att jag faktiskt, i vissa avseenden, inte var sämre. Att jag kanske tillochmed var lite bättre. Det framstod för mig som fullständigt ologiskt. Så vad göra? Förkasta alla sådana tankar kategoriskt och urskillningslöst. Det är något jag har fortsatt med i alla år, något som har blivit en vana. Något jag gör per automatik utan att tänka på det.

Dessutom, när jag gick i skolan ville jag mycket hellre vara snygg, sportig och populär. Det vill jag fortfarande.

Var skolan ett helvete för mig? Nej, det kan jag inte säga. Skolan var viktig, givetvis. Men i många fall är livets lektioner viktigare än skolans. Visst, det är uttjatat, men det är ett faktum; jag har inte behövt använda mig av annat än enkel huvudräkning i vanliga livet. Bara ett exempel. Men skolan, när den fungerar som bäst, fyller en viktig funktion. Den gör oss till starka individer. Den lär oss att vi duger, att vi kan och att vi kan lära oss. Den lockar fram lusten att lära. Den ger oss viktiga kunskaper i det sociala spel vi kallar livet. Skolan är en mötesplats, en mötesplats där kontakter knyts och där erfarenheter utbyts. En skola som fungerar väl kan vara den bästa platsen i världen. En skola som fungerar illa kan vara den sämsta.

Jag har upplevt lite av båda.
Kommentar:
2008-08-01 @ 16:03:52
#1: Nanna

Hjälp, vad jag känner igen mig! Jag var ockå väldigt ensam när jag gick i skolan. Ja, precis som jag alltid varit på lekis, fritids, dagis och hos dagmamman... Jag lärde mig läsa och skriva när jag var ca. tre år, och självklart kände jag mig som ett ufo när jag satt där i skolbänken tillsammans med en klass som flitigt tränade på att skriva A och O... Jag har dock aldrig skolkat. jag har aldrig vågat göra det. Detta just på grund av otryggheten tror jag... Jag vågade inte sticka ifrån mitt fängelse och riskera ännu mer straff när jag ändå var tvungen att återvända. Jag visste ju att jag var det...



Fast inget är bara svart eller vitt. Jag har mycket positiva minnen från skoltiden också! :-)



Kram

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: