Andreas Parker

Jag, mamma, pappa och morfar åkte igår till kyrkogården där mormor ska vila. Det är en jättefin kyrka och en väldigt vacker gård. Mormors plats ligger fint strax framför ingången.

Stackars morfar. Vad ska han göra nu? Han tycks ta det väl, men han lider. Det vet jag. När han lade en röd ros på mormors kista under begravningen, och tog ett sista farväl, då gjorde det så ont i oss alla. Ensamheten kan vara så fruktansvärt tärande och jag hoppas innerligt att morfar hittar styrka att kämpa på. Men... Han levde med mormor i över 40 år, de var i varandras sällskap varje dag. Mormor var alltid där. Nu får morfar ensam äta sin frukost. Nu får morfar ensam titta på nyheterna. Nu får morfar ensam möta medgångar och motgångar.

Döden är oundviklig, det vet vi. Vi vet vad döden är för något, men vi kan inte riktigt ta in vidden av begreppet. Vi ser på döden i förhållande till livet, eftersom det är den enda referensram vi har. Något som är så absolut, så definitivt, så slutgiltigt... Jag tror inte att vi fullt ut kan förstå vad det innebär. Jag kan det inte.

Lilla mormor. Det är så mycket jag borde ha sagt till henne. Jag borde ha hälsat på hos henne och morfar oftare. Varför tog jag inte hennes hand när jag besökte henne på lasarettet en sista gång? Varför gick jag inte närmre och sade något?

Jag har ingen mormor längre.

Jag kan inte förstå det.